hubris

Ordet skönhet är förstört.
Det är överanvänt och all dess innebörd är förbrukad så kapitalt och brutalt hanterat,
att jag kommer på mig själv att tro att det inte finns något ord för beauty på svenska.
Nu må det hända att ordet kan vara rätt ordentligt utnött på engelska likväl, men för med Dorian Gray i bokförrådet och med svenska som modersmål, så finns det en aning mer mystik i det engelska ordet än det svenska.

När jag sitter och försöker tänka ut vad jag har för... "inriktning", vad jag har för något som definierar mitt sett att se på och leta i världen, så hittar jag inget först.
Sedan slår det mig att min passion om och i världen är... impeccable beauty, slenderness, handsomeness and flawlessness - in all its forms.
Utseenden, fascinerar mig - all dess likheter, all dess enorma skillnader - är helt magiskt i mina ögon.
Att ett visst sätt att föra sig, prata, handla och tycka blir en så otrolig vacker bild - det är mesmirerande.
Inget får mig att vilja leva mer - ha mer - göra mer - andas mer - än denna värld full av dess pulserande kvitter.
En värld full av idioti och hemskheter och äcklande skeenden, den innehåller sådant som får en att drunkna av härligheter.
En värld med vackert hat och en värld med komplexa, isolerade väsen.
En värld av mystik i form böljande skpenader - en pälsklädd varelse - en skogsglänta - eller ett ansikte.
Ibland kan jag inte rå för annat än att stanna upp och bara granska, fascinerat, det ansikte och dess drag som framför mig, innehåller något annat - ett väsen - som i minsta vink, i en hypnotiserande och glänsande vackerhet, avspeglas.