hubris

1.
Han "som var den första jag föll så hopplöst för, [som] nu ser så - bedjande ut. Så. Som om han är för långt bort, som om han är chanslös, glömd och otillräcklig."
Han som jag skrev om efter det där mötet.
Jag hade glömt det jag skrivit om honom när vi väl var där upp. Jag hade glömt allt.
Oberoende av detta tog han på sig rollen som Alo. Det spelade ingen roll, vad som än låg i bakgrunden, för han skulle ändå bara se det som var just då. Ett dansgolv med människor, hans psykadeliska rörelser och hans plötsliga befinnande intill mig. Hans krock med mig. Hans kompisar, de där situationsdelande och förtroendeingivande leenden och hans leende ansikte neråt, mot mig, och hans ögon utstrålande ett bevildrat uppsåt.
Hans arm på det där armstödet och hans blick bakåt i en buss med breaking dawn på tv:n.
I veckan stod han där igen. Med ett linne som var mindre än hans överkropp, och en solbränna så smickrande och leende. Jag fastnade. Jag häpnade, gapade, och han inte få bort min blick i tid. Innan han såg på mig. Innan han ännu en gång fick ge mig det där leendet.
Ett fåtal minuter senare hade han hoppat in i mitt blickfång ännu en gång - denna gång neddragandes sitt linne förbi hans lovande torso och de då dansande armarna och axlarna.
Det skulle inte förvåna mig om han såg mig igen.


2.
Han som borde vara tyst.
Han var överallt där uppe.
Han som alltid sett på mig som den där tjejen som bara är där, överallt, och som... han inte kan få någon klarhet över.
Han fanns alltid i sikte. Han filmade.
Riktade kamerand åt vårt håll två, tre, gånger då artisten sjöng. Det var inget kanske. Men jag finns med där, på hans film - dår han står bakom kameran med ett ansiktstryck som var mer som ett förlorat ett.
Samma kväll dansades det. Samma kväll som 1. dansade in i mig.
Jag och Nicole dansade vid dj-båset, mer i utkanten - vid hans bord.
Först upptäckte jag bara en av de två som satt där, och han såg lite instängd i huvudet ut.
Sedan la jag märke till den enastående person som satt med en stols mellanrum.
Satt lika förtrollad han. Lika inne i huvudet. Lika iaktagande.
Med en lätt bortglömd min i ansiktet, med en slokande hållning och bristande energi och självutstrålning.
Han gjorde vid ett lite senare tillfälle ett tecken mot den andra, med sitt ansikte fokuserat på ett uttryck vilket föreföll honom slav under så många fördomar.
Några minuter senare var han borta så som syret i våra kroppar.
Vi gick mot dörrarna och luften bara för att kliva ut mitt i en cirkel av killar som alla tittade ner, ner och återigen ner på oss - tysta, avbrutna som i precis rätt tillfälle för dem. En av dem var han.
Vi han bara några meter innan han än en gång föll fördömd inför skeva värderingar och stereotypstryck - av samma anledning jag alltid velat honom tyst.
Då ropade han högt och platsmarkerande ut något som jag helst inte vill upprepa.
Nog för att han var full och jag kanske kan bortse från denna gång. Men jag har ingen som helst tolerans för sexism. Det är det äckligaste, mest ovärdigaste och dödstraffberättigade beteendet som finns i hela mitt register. Motbjudande.
Jag lider ändå med honom då och då, eftersom han så tydligt bara försöker markera och utmärka sig.
Väl hemma och i denna värld av studier och klassrum, var han återigen inte fullt så påklädd, inte fullt så självhävdande.
Jag hör honom komma och ställa sig bakom i matkön - pratandes med en av hans tjejkompisar. Hon pratar och frågar om något som leds till "skulle du låta din tjej - ", "ja" säger han, "ja, men skulle du låta din tjej -något- ex -något- kille- något", "Ja" säger han tvärt", "skulle du!?" häpnar hon, "ja, jag menar det är väl inget jag kan styra över -blablabla-" "åh, ok-",- han har stannat upp och blickat framåt..- "Ja.. nu har jag ju ingen tjej.." säger han låmält och försiktigt, hämtar kraft igen "men det skulle jag inte styra över etc"
Jag väntar på att komma framåt i kön, tog gurka, vill undvika att titta på honom och fastna men Nicole bara måste säga något och jag vänder mig bakåt mot henne. I min snurr hamnar jag fel och jag står nu och ser rakt in i hans urringning och på hans fantasktiska kropp. Allt var borta. Det enda, absolut enda, var en automatisk reflex att försöka vända bort blicken - fram och tillbaka - och ändå fastna på hans bringa.
Han ser nog. Verkar sådär distant och tveksamt funderande som alltid.
Dagen efter går jag ut i ett folkhav.
Jag ska vända mig och se mig om och allt jag ser är en vitbeklädd, v-formad ryggtavla som leder mig upp till en drömlik nacke jag aldrig tidigare blivit bemött av. Såklart tillhörde den ståtliga, gyllenbruna trofé även den till honom. Jag står så ett litet tag. Vänder mig sedan om igen med ett bortblåst jag.
Någon minut senare ser jag honom gå upp för en trappa.
Ytterligare någon minut senare ser jag honom där upp, pratar med någon, avslutar konversationen - jag försöker tittat bort, men allt blir bara ett "lite till bara" och jag ser tillbaka.
Det jag ser nu är en enastående uppenbarelse, högre upp en jag, som introducerar sin långa livsmekanism till en trappavsats. Formen är otrolig. Håret, hållningen. Halsen som övergår så ståtligt till hans slutande axlar, lätt smekta av en vit farfarströja, som sedan följer hans överkropp nedåt bara för att låta hans midja och höfter få ledigt från dess beröring.
Han går sakta och ensam ner för ett, för två kanske tre trappsteg. Han gör en tavla, en scen eller en dröm. Ett nedstigande.
Mitt huvud är i perfekt tippning uppåt för att även få den där otroliga, häpnade öppna munnen. Trånande efter det som materialiserar sig lätt ovan - i solskenent.
Jag hinner precis samla mig och tänka jag bör titta bort - varpå jag förbereder mitt ansiktsuttryck, inte mer - tänker lite till kan jag titta nu. Tittar han upp nu, ner mot mig, så blir det som en vanlig blick mot honom. Utan att ha bestämt mig för att detta är vd jag vill ska ske - tittar han nu upp från det han håller sina händer. Ett vänligt neutralt ansiktsuttryck bemöter mig och jag börjar titta bort - bara för att i precis i sista stund se en lätt förändring i hans ansiktsuttryck.
Jag vänder mig mot Nicole för att göra henne medveten om honom, varpå hon endast säger "jag vet" (med en mycket lätt irritation).
Jag vet inte varför, men jag hade inget annat än ett det kvar, så jag vänder mig tillbaka mot honom, han som nu är i slutet av trappan, och han ser fortfarande rakt fram. Det räckte för att jag skulle vända mig om, och när han passerar har han ett belåtet ansiktsuttryck.

I veckan upptäcker jag hans nacke igen, samt hans axlar och rygg, då hans tröja är öppen över dessa partier likaså.
Han möter mig i en korridor. Han står i en samling intill där jag och Nicole skriver på projektskiten.
Han börjar säga något och jag vänder mig om. Granskar honom för ett ögonblick. När jag är tillbaka vänd smälter jag in den bild jag har i huvudet och inser att hans kompis iaktog vad jag gjorde.
Några minuter senare hör jag någon komma in genom en dörr lite längre bort. Det är han igen. Jag ser bara hans skepnad. Hans underbara silhuette. Och senare slår det mig att han sett tillbaka hela tiden.
Han är som ett väsen fångat i den maskin jag vill ha till varje precis. Han går som något som bara råkat vara en annan del inuti något som denne inte kan förstå värdet av överhuvudtaget. Som om han inte vet hur han ska använda den.

Den tidiga morgonen därpå är det hysteri och jag är fullt upptagen och någon helt annanstans - så när jag först ser honom blir det bara en snabb tanke "nej nu fan emma, nu låter bli bara för den här gången"
undertiden jag fattar detta beslut och jag ska vända mig bort.
Ser han mig, vänder bort blicken lite - slänger på sig ett riktigt självbelåtet smile och ansiktsutryck samtidigt som han tvingar upp handen och smeker fingrarna genom det där underbara håret.
Jag har ännu en gång lyckats boosta någon.
Senare sitter han i en soffa jag står framför - och jag inser att han nu sitter och tittar rakt fram.
På vilket sätt kan jag inte ha någon aning om.


3.
Han som inte låter sig vara som vem som helst.
Han slänger alltid på sig ett överlägset ansiktsuttryck.
De enda som var på plats inför lektionen i vinterlandskapet var bästa kompis-paren.
Då vi inte visste vart vi skulle blev det en liten konfrontation mellan oss. Eftersom jag inte hade någon röst var det Nicole som pratade. Han svarade på något med en lätt, kort respons, vände sig mot mig och hans blå ögon gnistrade något så otroligt. Inramade av nätta ögonfransar och satta ovanför bleka, lätt kyl- och solbitna kinder prydda med fantastiska fräknar. Jag var påväg bortåt med ansiktet men jag hann glida med blicken till hans mun. Den mun, som i samband med att hans kristaller till ögon började lämna mig, började anta ett lätt, triumferande och belåtet leende.
Jag önskade mig ur min huvudvärk och feberyra, men lektionen fick bli ett drömaktigt helvete.

Han satt hela kvällen längst ut vid bordet. Tittar mot vår ände.
Sitter vänd åt andra hållet sedan, iaktar vartenda danssteg man tar. Varenda armrörelse, varenda fotsteg.
Fast mest av allt, registrerar varje höfterörelse.
Byter vinkel varje gång man befinner sig någon annanstans på dansgolvet.
Blir som mest uppenbar då vi hamnar en meter ifrån hans sittplats.

Veckan efter tittar jag upp från mitt papper och han glider förbi nedanför med ett underbart ansikte. Jag reagerar och tittar, och han börjar som en inte särskild ovanlig grej, vissla.
Någon dag senare står han i gymmet.
Ser förundrad ut varje gång vi springer förbi utanför i danskläderna och för en gångs skull bara ägnar oss åt vårt eget.
En dryg timme senare vänder jag mig om, där jag sitter på golvet, och ser hans ljusa uppenbarelse ha sin blick fäst där endast jag satt.
Då han upptäcker detta vänder han sig bort med den där överlägsna sammanbitna blicken igen. Varpå jag känner att nej, men, det var inget - men står han inte och tittar rakt in i en gardin?
Mycket riktigt stod han med ansiktet tätt intill en gardin och vänder huvudet 180 grader för att sedan ge ifrån sig ett minspel som tyder på att han svor åt sig själv.
Roande för mig, då det bara varit jag, under så lång tid, som gett ifrån mig så många avslöjanden.

.

Det gör ont.
Det trycker, och det skaver.
För jag har inga ord.
Jag kan inte sätta ord på vad det här.. på det här.
Jag bara-
Jag vill-
Varför är det en sådan envishet med att hålla mig kvar även fast jag inte längre behövs.

Jag älskar hur de där pojkarna på samma rad vände sig om som rådjur gång på gång.
Hur den där människan som var den första jag föll så hopplöst för, nu ser så - bedjande ut. Så. Som om han är för långt bort, som om han är chanslös, glömd och otillräcklig. Som om jag aldrig har funnits förut.
Så känns det.
Men lite rätt har han. Jag har glömt och jag har rensat ut. För den människan var inget jag tyckte var värd att spara.
Den människan innehåller inte riktigt den personlighet som intresserar mig - vad jag har uppfattat.
Han försvann ur skolan och han försvan ur min själ. Det spelar ingen roll om han är tillbaka i det förstnämnda.
Sen har vi det faktum att den enda. Den sanna. Även den har svikit en. Med sin fortsatta intresseanmälan trots sin lilla sak i form av den där - förmodligen - enda personen jag sannerligen och inbitet och länge har hållit som en fiende. Den där människan som för större delen av mitt liv sen, tryckte sig på, domderade och förstörde.
Hon som förändras för honom.
Jag vill inte ha honom. Även fast han är lite allt jag vill ha. Även han är dock väldigt klen till sitt uttrcyk - enligt mig. Men han är min, min drivande karaktär. Fast jag inte längre vill ha med honom att göra när mina desperata önskningar om att ha honom i närheten går i uppfyllelse.
Sen har vi honom. Den där unga.
Den där fräscha sommarbrisen som smeker mitt hår. Den varma solen mot mitt ansikte som kramar mina stängde ögonlock med värme.
Han som sätter sig en meter ifrån och tar det som en självklarhet att sätta sig in i mitt samtal till min kompis - utan att prata. Han som vänder sig varje gång jag gör en liten rörelse åt hans håll - där min vän sitter - och han ser på mig, rakt i ansiktet, in i mina ögon, med stolen snabbt och helt vriden mot mitt håll varje gång. Mot vårt håll.
Han går med rosiga kinder och perfekta ansiktslinjer, under oss, ensam, på moln - och det är hans bror, tätt intill oss, som hindrar mig från att dricka din blommande bild. Han som infekteras av den där.
Och jag rycks tillbaka nu, till då jag igår stod vid en närvarolista och han som var den som låg parallellt med mina tankar för en evighet, trängde sig fram och när jag skickade ut ord till lärararen, så var det honom de nådde. På en millisekund var det han som såg djupögd mot mig, den som läste mig. Och jag gör som vanligt bara det man ska göra. Och jag önskar jag istället gjort en regelöverträdelse.
För jag är trött.
Och hans sorg i allt får min energi att totalt sugas ur mig.

När man står mot ett räcke på översta våningen, med en av de snyggaste killarna jag någonsin stött nästan, precis bredvid mig. När han som är urklippt ur ens drömmar står där och hänger och man tittar ner. ner. ner.
Där är han.
Han som.
Nej förlåt, det var inte en "han" jag såg.
Det var något av det underbaraste jag har sett.
Rakt under mig går den stilige - should just be quiet-killen, vars soffa jag suttit i och enkelt myst in mig mot den där svarta hål-ögonen-killen.
Med den djupaste typ av urringning man kan tänka sig, över solkysst vacker hy som tätt smeker hans andande muskler och vackra nyckelben och bröstkorg. Tappar andan gör jag och den andra förstör.
Han som vägrar släppa när jag vill bränna bilden jag har av honom på näthinnan.

Jag säger bara att sedan sitter jag i aulan igen och allt jag kan göra, allt jag kan säga är:
Damn.
För den där urringningen, den där platta och lockande ytan - den attraherar min hela uppenbarelse som en magnet.


Och de andra forsätter med sitt tv-tittande. Sin forskning, sina tankar och idéer.
De fortsätter tycka att det är de som står i centrum. För evigt.

Men de kommer de inte att göra.
Någonsin.

så inser jag att det förmodligen måste vara jättesvårt och väldigt förvirrande att hänga med i svängarna om alla de där olika "han" jag skriver om.
Rättare sagt omöjligt.
Jag kan inte alltid hänga med själv.

Grejen är den att det finns en bunt "han" och alla har sina speciella karaktärsdrag, visst, men samtidigt brukar jag skriva om det som är speciellt och annorlunda för personen.
Därför är allt kors och tvärs och blandas ihop med varandra.
En del gånger har jag till och med nämn "han" som hypotetisk, något som är en beskrivande situation och POV.
Sedan finns det väldigt tillfälliga "han" som jag har träffat på eller sett en, kanske - i vissa väldigt sällsynta fall - två eller tre gånger. Sådana som har gjort ett underbart och förträffligt intryck på en buss eller i en skämtartikelsbutik - eller kanske till och med framför en buss eller på en strand.
Det kan handla om en "han" bakom en biografdisk eller en "han" i en frisersalong eller på weekday.

Sedan finns det "han" som påminner om varandra och så finns det någon som kan låta som två eller tre olika personer.

Det jag vill få sagt är i alla fall att här finns inget längtande efter en och samma person. Efter en enda.
Nej.
Det är "han" som i plural.
Som i "pluraler" för att få er att förstå vidden.

Tack för mig.

Ohgod.
so.
HOT!

fckfckfckfckfckfckfckfckfkc

han är så jävlavp jlnfdxcbjvhklsfdcö-
jag förstår inte.
hurkanmanvarasåjävlasnygggggggg
hurfårmanvarasåjävlasnygggggggg

helt otroligt omöjligt mirkulöst underverk.
jag döörrrrr

som varmast i ansiktet var jag när jag insåg att det där stiliga ansiktet called my bluff.
som mest brände det i ögonen, och som mest höll jag andan då jag slogs av det faktiska minnet av de där vackra skarpa ögonen, under det där incredible tjocka härliga chokladbruna sen nästan svarta håret, som synade min bluff.
Som tog tag i sekunderna den där otroligt udda dagen, och såg efter vad de kunde skapa för effekt.
Då den breathtaking varelsen i sin mystiska natur, lekte med det uppenbara. Testade och analyserade en situation så het att mina ögon och allt där innanför - vilket många ibland vill kalla själen - smälte.
Oförståndet grep ett sådant hårt tag runtom hela mig och jag insåg att de där gudaögonen inte skulle låta mig komma undan.

...

Han hade tjej.
Han var guden jag alltid känt honom som.
Han gav mig ett minne värt ett bankfack uppskrivet för evigheten.


Jag såg hans bilder idag.
Reaktionen de förde med sig börjar sakta men säkert verka för en påminnande förståelse.
Hur jag inte, någonsin, kan orättfärdiga mitt beteende de där få men precious tillfällena i hans närvaro.
I en delad omgivning.
Jag längtar till nästa tågstation att utropa oändliga orkaner av känslor.
.

Hur kan han veta
Hur kan han stå där och hur kan han vara den jag nästan gick rakt in i.
Hur kan han se på mig med det där belåtna självsäkra leendet.
Med den där uppmanande blicken.
Hur kan han som en gengångare, byta plats på scenen och vara den som går där nere, och hur kan han göra hela scenen så mycket mer lyckad och exakt än den han går igen för.
Hur kan han gå igen för någon som fortfarande går?
Hur kan han vara så gammal som han är och karaktärisera en sådan känsla som endast den skillnaden kan?
Hur kan han veta så klart.
Hur kan han agera så perfekt,
och hur kan ha ett så perfekt förhållande i det universum vi glider runt i.

Hur kan han få mig att känna såhär.
Hur kan han ta den plats jag ville hålla tom?

Hur kan han lyckas ta sig upp bland alla,
fast ändå vara starkt genomsyrad av att han är den gengångare han är.
Och hur kan detta hända,
Hur kan allt dett vara så otydligt som det är, när allt samtidigt är så tydligt.

Sist av allt,
Hur kan han göra såhär?
Hur kan han försätta oss i en sådan situation.
.

Åh han var där.
Åh hans profil.
Åh hans sätt att hålla den där ölen.
Åh hans charmiga 80-tals-pojk-leendet från the silver screen.
Tom Cruise.
Han var där.
Jag såg honom igen,
och han är så otroligt lik att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Hans bruna ögon gav mig hopp och drömmar långt bortom vad du ens kan tänka dig.
Min barndomscrush, min verkliga och smärtsamma, ihärdiga "barn"domscrush har en look-a-like i min egen ålder.

Finns där fler?
Kan jag få min egen..
.

Efter en helg av Plain Jane-tittande s smärtar det otroligt mycket inuti mig.
Efter insikt på insikt i vad som egentligen har hänt,
så är läget helt otroligt hårt och ångestframkallande.
Så mycket gick obemärkt,
så mycket ignorerades till följd av ett självförnekande.
Betydde den där meningen att det var så eller sådär.
Och.
Vad är det egentligen jag känner
- över allt det, men också över det som har börjat gro nu?
Jag verkar aldrig vilja "ha det" förrän stunder senare - då jag förmodligen får grepp om det som hände runt om mig.
Analyser och omgivningsintagning tar tid för mig att lägga sig.

Jag vet inte ens om jag känner sexuell frustration
eller om jag har blivit en sucker för något mer än den där kroppen.

Jag vet bara att inget kommer hända -
För jag är ingen som kan göra något åt saken,
jag är ingen krigare i dessa situationer.
Jag kan inte gå till attack.
Jag är, troligen, för stolt.

Inget får avlöjas,
ingen får släppas inpå..

Ordet skönhet är förstört.
Det är överanvänt och all dess innebörd är förbrukad så kapitalt och brutalt hanterat,
att jag kommer på mig själv att tro att det inte finns något ord för beauty på svenska.
Nu må det hända att ordet kan vara rätt ordentligt utnött på engelska likväl, men för med Dorian Gray i bokförrådet och med svenska som modersmål, så finns det en aning mer mystik i det engelska ordet än det svenska.

När jag sitter och försöker tänka ut vad jag har för... "inriktning", vad jag har för något som definierar mitt sett att se på och leta i världen, så hittar jag inget först.
Sedan slår det mig att min passion om och i världen är... impeccable beauty, slenderness, handsomeness and flawlessness - in all its forms.
Utseenden, fascinerar mig - all dess likheter, all dess enorma skillnader - är helt magiskt i mina ögon.
Att ett visst sätt att föra sig, prata, handla och tycka blir en så otrolig vacker bild - det är mesmirerande.
Inget får mig att vilja leva mer - ha mer - göra mer - andas mer - än denna värld full av dess pulserande kvitter.
En värld full av idioti och hemskheter och äcklande skeenden, den innehåller sådant som får en att drunkna av härligheter.
En värld med vackert hat och en värld med komplexa, isolerade väsen.
En värld av mystik i form böljande skpenader - en pälsklädd varelse - en skogsglänta - eller ett ansikte.
Ibland kan jag inte rå för annat än att stanna upp och bara granska, fascinerat, det ansikte och dess drag som framför mig, innehåller något annat - ett väsen - som i minsta vink, i en hypnotiserande och glänsande vackerhet, avspeglas.

att han ser ut som Chris.
Alltså.
Inte precist.
Inte exakt.
Inte bokstavligt.

Det är Nicole som har fått mig att inse att min typ av killar är i en sorts.. kategori.
Jag pratar inte stilmässigt eller så nu - utan vad gäller deras features.
Det förklarar faktiskt en hel del för mig.
Varför jag många gånger bara inte kan förstå varför en del personer uppfattar någon snygg.
Någon som jag tycker ser grotesk ut.

Jag har alltid sätt det som att jag gillar mer pojkiga killar, till utseendet.
Alltså... inte typ.. så att de ser asunga ut....
Men.
Jag vill se en nätthet och lekfullhet i dem.
Alltså.. lite androgynare pojkar. :>

Sedan... ehehehe.. så uttryckte min käre vän Nics, häromdagen, det som att Chris såg ut som en.. gnagare -
tänk ekorre eller whatever (inte laget alltså).
Jag måste påpeka ATT DET GJORDE HAN INTE.
När jag sa det till henne sa hon att neej.. men han såg cartoonish ut, alltså att han påminner om någon sorts seriefigur.
Nja. Jag vet inte.
Jag skulle inte uttrycka det så, men jag vet vad hon menar och, ja, så är det väl.

Men det är som sagt den eviga skönheten.
Ni vet ett sådant underbart charmigt utseende som inte har en enda liten grej som man stör sig på - som kommer gnaga sig fast (HAH, ironin) och irritera innerligt. (<jag hatar sådant)
Ja.
Så.
Mmm.
Underbart. Älskvärt. Mumsigt.

Sotade ögon.
Mörka tjocka bryn.
Djävulskt mörkt röda, eller läppar i svart.

Mm. Mums.
Psykadeliskt utsökt.

Solen var stekande.
Vattnet glittrande - långsamt, sensuellt, rinnande längs den gyllenbruna huden.
Muskler spändes och slappnade av.
Förvirrade ögon befriade från solglassögon och cendréfärgat hår med naturliga, dekorerande slingor och guld.
Tjockt solkysst hår infiltrerat av salt som var lite längre upptill. Perfekt längd för frisyren.
Snaggat på sidorna.
Svarvade, muskelnära armar som spändes tillsammans med ryggen.
Sedan det där glittrande vita och sneda leendet.
Värme - mot huden - inom mig.
Solen och dess jordejag.
Båda bländande, gyllene.
Han dock mer sensuell. Intessiv på en annan nivå.
Vackra nätta drag av en väl, tränad mage. Nyckelben och övre brösmuskler som skimmrade i ljuset.
Precis insmord och vatten slängdes på hans rygg.
Vilket fick honom att instinktivt vända sig, ropa något som bara lät gudomligt.
Hans skinn älskade vattnet, lät det smeka, lät det smickra.
Hans hud solade sig i sin glans fulla tid.
Han fick syn på oss. Han såg förundrat på oss.
Försökte läsa ut av oss vad barkillen ville.
Vi var förlorade i stunden - i ögonblicket som för oss varade så länge dock gick förbi så snabbt.
Hans blickar letandes. Hans hår stoltserande. Hans strama perfekt anade muskler arbetandes.
Hans tänder vita och hans hy som guld.
Hans sjungande melodiska språk -
och hans namn var Nick.

Hans namn var för oss, och kommer förbli, Nick.
En underbar strandförälskelse.
En magnetisk uppenbarelse som väntade på svar - på frågor.

För att han sitter i Norge någonstans. Där, högt, uppe i höjd med "Ume-å... Pite-å".
Han sa det så fint..
Och jag sitter i Sverige. I en liten villaförort utanför Stockholm. Isolerad, bortglömd.
För honom var jag ett misslyckande.
För mig var han ett accomplishment.
Han tyckte nog det gick lite väl enkelt.. var nöjd,
- knäppte upp den röda spetsbeklädnad jag bar under tröjan med kultfilmstrycket.
Skrattade fram ett "your cute" med sin genombrytande dialekt, då jag storögt följde hans händer med blicken.
Då jag förvånat tittade på honom, iakttog och absorberade det okända han gjorde.
Vågorna slog hårdare än vanligt mot den månbelysta stranden och allt var som ett dröjande frågetecken.
Vad händer (nu)?
Jag kunde nätt och jämnt hålla tillbaka "your Hot" - det blev som en suck i den lätta brisen.
Han skulle inte få höra.
Hans händer var om mig, på mig. Hans läppar vid mina - söta, fruktiga tuggummismkande och eomotståndliga.
De var lika hypnotiserande som då som de hade varit då de upptäcktes inne på dansgolvet någon kilometer bort.
Bland vimlet av människor där han tryckte mig så tätt intill - där jag hade blivit tvungen att dra ner ett par högmidjade shorts för att de skulle sitta som de skulle.
Där han lyfte mig upp där han stod inne på klubben. Där jag knuffade honom in i väggen. Där han frågade om vi skulle "gå ut og ta en rök".
Vi hamnade nere på en mörk medelhavsstrand. På en solstol i en varm stjärnklar sommarnatt.
Nu var jag osäker. Inte på honom. Han var allt jag någonsin drömt om.
Han var den människan jag alltid önskat få - få ha på gjort-listan.
Han var så underbart riktig. Den karaktär jag sett i mina drömmar så länge jag kunnat minnas.
Åh, fyfan vad han var snygg.
Men där fanns något som ekade i mitt huvud - något som bör lydas..
Där fanns också en medvetenhet om att jag hade en plikt i det läget.
Plikten att inte lämna min kompis i sticket. Hon som Alltid finns där för mig.
En bit bort satt hon. Med mina fantasiers kompis.
Och han var ingen fantasi för henne.
Med ett pull it together-moment drog jag tillbaka - stora ögon snett höger om mig, iakttagandes, som hörde till de underbara mjuka läpparna - jag såg henne sitta obekvämt där borta. Störd.
Ensam. Det fanns inget annat än att jag var tvungen att fråga henne om situationen.
"Men, vill du gå tillbaka?" frågade jag henne ännu en gång sen.
"Ja..." sa hon halvt tvekandes, högst medveten om vad hon ville mindre säker på hur jag ville ha det.
"Ja, men då går vi tillbaka" sa jag självklart.
Ögonen som sög som glittrande svarta hål höger om mig. Nerifrån stolen, under perfekt hår, förändrades. Blev för ett tag vidöppna, borta, förvirrade.
Jag slängde mig upp ur stolen, ville inte titta tillbaka - även om jag nog redan hade gjort det.
Han tog tag i sig själv, ställde sig upp, hasade ner sina jeans i det perfekta hänget igen och gick mot sin kompis. Nu med en bestämd slöja över sig.
Nicole fick komma till mig, och fumlandes försöka knäppa min bh under tröjan igen. Det fanns inget smidigt i denna situation - vare sig det gällde avbrottet eller knäppningen.
Bortifrån Chris hörde man honom berätta för sin kompis om att han hade knäppt upp min bh, och att min kompis nu försökte stänga den. "Haha, jaha" hörde man från den andra.
Sedan hörde jag kompisen fråga Chris något om.. jag vet inte, något med tunga.. och Chris sa ja.. och kompisen sa något i stil med så hon har gjort det förr och .... Chris sa ja.
Och jag var förvirrad.. och Nicole lyckades äntligen knäppa min bh.. och
Chris verkade.. rejected, lite.. knäckt ? (det är vad jag ser nu när jag tittar tillbaka) och
samma väg som min i Chris hand hade lekt med varandra längs, kramat.. klämt och gripit i varandra, längs
Den vägen gick vi nu utan varandra. Chris stängde av - jag sökte mentalt..
De träffade en kompis, och natten var förändrad.
Nästa kväll stötte vi på varandra igen. Jag vände mig om och upptäckte honom "spana".. han såg nöjd ut - tills han kopplade min pissed off-min(den var konsekvens av något helt annat) till vem jag var. Han blev osäker. Olycklig till utseendet, gömde sig i sig själv. Gick vidare.
Sen hamnade vi bredvid varandra på dansgolvet och han - jag kan inte förklara.
Jag kan bara säga att det inte är särskilt svårt att läsa folk.

Idag. Sitter vi mil ifrån varandra. Vi är endast sommarminnen för varandra.
Han ett lyckat för mig.
Jag ett misslyckande för honom.
Och jag vill ha honom. Bara ha. Men kan inte.
För våra sängar står för långt ifrån varandra - men jag kan fortfarande känna smaken av det nostalgismakande tuggummit. Ännu känna hans perfekta, mjuka läppar.

Och, jag är i Sverige. Och folk vågar inte. Och jag saknar norrmän. Deras looks. Deras så oerhört glada klang. Deras melodi.
Och jag saknar Chris.
Och jag saknar snygghet i mina armar och perfektion mot mina läppar.
Jag saknar stadiga händer på mina höfter, lår och rumpa.
Jag saknar partysugna snyggingar som har "någon mening med att hålla på så" och inte försöker match:a ihop en med sina kompisar i en evighet innan man så lite som får dansa med honom.
Den där snygga versionen av en ung Tom Cruise, som i slutet var tvungen att övertygas av sina polare att han kunde dansa med mig.
Som, när stället tände för att stänga, ändå stal åt sig ett assgrabbing.. fast en aning stilfullt.

Asså. Jag orkar inte. Kan folk inte bara våga göra något. Våga ta den man vill ha.
Kan inte killar förstå att man (jag iaf) vill bli tagen med storm. Uppburen, stulen, slängd på sängen.
Ta mig med våld, aggressivitet.
Jag är trött på allt konstlande!
.

Jag Måste ha Buffalo-skor!!!