hubris

För att han sitter i Norge någonstans. Där, högt, uppe i höjd med "Ume-å... Pite-å".
Han sa det så fint..
Och jag sitter i Sverige. I en liten villaförort utanför Stockholm. Isolerad, bortglömd.
För honom var jag ett misslyckande.
För mig var han ett accomplishment.
Han tyckte nog det gick lite väl enkelt.. var nöjd,
- knäppte upp den röda spetsbeklädnad jag bar under tröjan med kultfilmstrycket.
Skrattade fram ett "your cute" med sin genombrytande dialekt, då jag storögt följde hans händer med blicken.
Då jag förvånat tittade på honom, iakttog och absorberade det okända han gjorde.
Vågorna slog hårdare än vanligt mot den månbelysta stranden och allt var som ett dröjande frågetecken.
Vad händer (nu)?
Jag kunde nätt och jämnt hålla tillbaka "your Hot" - det blev som en suck i den lätta brisen.
Han skulle inte få höra.
Hans händer var om mig, på mig. Hans läppar vid mina - söta, fruktiga tuggummismkande och eomotståndliga.
De var lika hypnotiserande som då som de hade varit då de upptäcktes inne på dansgolvet någon kilometer bort.
Bland vimlet av människor där han tryckte mig så tätt intill - där jag hade blivit tvungen att dra ner ett par högmidjade shorts för att de skulle sitta som de skulle.
Där han lyfte mig upp där han stod inne på klubben. Där jag knuffade honom in i väggen. Där han frågade om vi skulle "gå ut og ta en rök".
Vi hamnade nere på en mörk medelhavsstrand. På en solstol i en varm stjärnklar sommarnatt.
Nu var jag osäker. Inte på honom. Han var allt jag någonsin drömt om.
Han var den människan jag alltid önskat få - få ha på gjort-listan.
Han var så underbart riktig. Den karaktär jag sett i mina drömmar så länge jag kunnat minnas.
Åh, fyfan vad han var snygg.
Men där fanns något som ekade i mitt huvud - något som bör lydas..
Där fanns också en medvetenhet om att jag hade en plikt i det läget.
Plikten att inte lämna min kompis i sticket. Hon som Alltid finns där för mig.
En bit bort satt hon. Med mina fantasiers kompis.
Och han var ingen fantasi för henne.
Med ett pull it together-moment drog jag tillbaka - stora ögon snett höger om mig, iakttagandes, som hörde till de underbara mjuka läpparna - jag såg henne sitta obekvämt där borta. Störd.
Ensam. Det fanns inget annat än att jag var tvungen att fråga henne om situationen.
"Men, vill du gå tillbaka?" frågade jag henne ännu en gång sen.
"Ja..." sa hon halvt tvekandes, högst medveten om vad hon ville mindre säker på hur jag ville ha det.
"Ja, men då går vi tillbaka" sa jag självklart.
Ögonen som sög som glittrande svarta hål höger om mig. Nerifrån stolen, under perfekt hår, förändrades. Blev för ett tag vidöppna, borta, förvirrade.
Jag slängde mig upp ur stolen, ville inte titta tillbaka - även om jag nog redan hade gjort det.
Han tog tag i sig själv, ställde sig upp, hasade ner sina jeans i det perfekta hänget igen och gick mot sin kompis. Nu med en bestämd slöja över sig.
Nicole fick komma till mig, och fumlandes försöka knäppa min bh under tröjan igen. Det fanns inget smidigt i denna situation - vare sig det gällde avbrottet eller knäppningen.
Bortifrån Chris hörde man honom berätta för sin kompis om att han hade knäppt upp min bh, och att min kompis nu försökte stänga den. "Haha, jaha" hörde man från den andra.
Sedan hörde jag kompisen fråga Chris något om.. jag vet inte, något med tunga.. och Chris sa ja.. och kompisen sa något i stil med så hon har gjort det förr och .... Chris sa ja.
Och jag var förvirrad.. och Nicole lyckades äntligen knäppa min bh.. och
Chris verkade.. rejected, lite.. knäckt ? (det är vad jag ser nu när jag tittar tillbaka) och
samma väg som min i Chris hand hade lekt med varandra längs, kramat.. klämt och gripit i varandra, längs
Den vägen gick vi nu utan varandra. Chris stängde av - jag sökte mentalt..
De träffade en kompis, och natten var förändrad.
Nästa kväll stötte vi på varandra igen. Jag vände mig om och upptäckte honom "spana".. han såg nöjd ut - tills han kopplade min pissed off-min(den var konsekvens av något helt annat) till vem jag var. Han blev osäker. Olycklig till utseendet, gömde sig i sig själv. Gick vidare.
Sen hamnade vi bredvid varandra på dansgolvet och han - jag kan inte förklara.
Jag kan bara säga att det inte är särskilt svårt att läsa folk.

Idag. Sitter vi mil ifrån varandra. Vi är endast sommarminnen för varandra.
Han ett lyckat för mig.
Jag ett misslyckande för honom.
Och jag vill ha honom. Bara ha. Men kan inte.
För våra sängar står för långt ifrån varandra - men jag kan fortfarande känna smaken av det nostalgismakande tuggummit. Ännu känna hans perfekta, mjuka läppar.

Och, jag är i Sverige. Och folk vågar inte. Och jag saknar norrmän. Deras looks. Deras så oerhört glada klang. Deras melodi.
Och jag saknar Chris.
Och jag saknar snygghet i mina armar och perfektion mot mina läppar.
Jag saknar stadiga händer på mina höfter, lår och rumpa.
Jag saknar partysugna snyggingar som har "någon mening med att hålla på så" och inte försöker match:a ihop en med sina kompisar i en evighet innan man så lite som får dansa med honom.
Den där snygga versionen av en ung Tom Cruise, som i slutet var tvungen att övertygas av sina polare att han kunde dansa med mig.
Som, när stället tände för att stänga, ändå stal åt sig ett assgrabbing.. fast en aning stilfullt.

Asså. Jag orkar inte. Kan folk inte bara våga göra något. Våga ta den man vill ha.
Kan inte killar förstå att man (jag iaf) vill bli tagen med storm. Uppburen, stulen, slängd på sängen.
Ta mig med våld, aggressivitet.
Jag är trött på allt konstlande!
.