hubris

1.
Han "som var den första jag föll så hopplöst för, [som] nu ser så - bedjande ut. Så. Som om han är för långt bort, som om han är chanslös, glömd och otillräcklig."
Han som jag skrev om efter det där mötet.
Jag hade glömt det jag skrivit om honom när vi väl var där upp. Jag hade glömt allt.
Oberoende av detta tog han på sig rollen som Alo. Det spelade ingen roll, vad som än låg i bakgrunden, för han skulle ändå bara se det som var just då. Ett dansgolv med människor, hans psykadeliska rörelser och hans plötsliga befinnande intill mig. Hans krock med mig. Hans kompisar, de där situationsdelande och förtroendeingivande leenden och hans leende ansikte neråt, mot mig, och hans ögon utstrålande ett bevildrat uppsåt.
Hans arm på det där armstödet och hans blick bakåt i en buss med breaking dawn på tv:n.
I veckan stod han där igen. Med ett linne som var mindre än hans överkropp, och en solbränna så smickrande och leende. Jag fastnade. Jag häpnade, gapade, och han inte få bort min blick i tid. Innan han såg på mig. Innan han ännu en gång fick ge mig det där leendet.
Ett fåtal minuter senare hade han hoppat in i mitt blickfång ännu en gång - denna gång neddragandes sitt linne förbi hans lovande torso och de då dansande armarna och axlarna.
Det skulle inte förvåna mig om han såg mig igen.


2.
Han som borde vara tyst.
Han var överallt där uppe.
Han som alltid sett på mig som den där tjejen som bara är där, överallt, och som... han inte kan få någon klarhet över.
Han fanns alltid i sikte. Han filmade.
Riktade kamerand åt vårt håll två, tre, gånger då artisten sjöng. Det var inget kanske. Men jag finns med där, på hans film - dår han står bakom kameran med ett ansiktstryck som var mer som ett förlorat ett.
Samma kväll dansades det. Samma kväll som 1. dansade in i mig.
Jag och Nicole dansade vid dj-båset, mer i utkanten - vid hans bord.
Först upptäckte jag bara en av de två som satt där, och han såg lite instängd i huvudet ut.
Sedan la jag märke till den enastående person som satt med en stols mellanrum.
Satt lika förtrollad han. Lika inne i huvudet. Lika iaktagande.
Med en lätt bortglömd min i ansiktet, med en slokande hållning och bristande energi och självutstrålning.
Han gjorde vid ett lite senare tillfälle ett tecken mot den andra, med sitt ansikte fokuserat på ett uttryck vilket föreföll honom slav under så många fördomar.
Några minuter senare var han borta så som syret i våra kroppar.
Vi gick mot dörrarna och luften bara för att kliva ut mitt i en cirkel av killar som alla tittade ner, ner och återigen ner på oss - tysta, avbrutna som i precis rätt tillfälle för dem. En av dem var han.
Vi han bara några meter innan han än en gång föll fördömd inför skeva värderingar och stereotypstryck - av samma anledning jag alltid velat honom tyst.
Då ropade han högt och platsmarkerande ut något som jag helst inte vill upprepa.
Nog för att han var full och jag kanske kan bortse från denna gång. Men jag har ingen som helst tolerans för sexism. Det är det äckligaste, mest ovärdigaste och dödstraffberättigade beteendet som finns i hela mitt register. Motbjudande.
Jag lider ändå med honom då och då, eftersom han så tydligt bara försöker markera och utmärka sig.
Väl hemma och i denna värld av studier och klassrum, var han återigen inte fullt så påklädd, inte fullt så självhävdande.
Jag hör honom komma och ställa sig bakom i matkön - pratandes med en av hans tjejkompisar. Hon pratar och frågar om något som leds till "skulle du låta din tjej - ", "ja" säger han, "ja, men skulle du låta din tjej -något- ex -något- kille- något", "Ja" säger han tvärt", "skulle du!?" häpnar hon, "ja, jag menar det är väl inget jag kan styra över -blablabla-" "åh, ok-",- han har stannat upp och blickat framåt..- "Ja.. nu har jag ju ingen tjej.." säger han låmält och försiktigt, hämtar kraft igen "men det skulle jag inte styra över etc"
Jag väntar på att komma framåt i kön, tog gurka, vill undvika att titta på honom och fastna men Nicole bara måste säga något och jag vänder mig bakåt mot henne. I min snurr hamnar jag fel och jag står nu och ser rakt in i hans urringning och på hans fantasktiska kropp. Allt var borta. Det enda, absolut enda, var en automatisk reflex att försöka vända bort blicken - fram och tillbaka - och ändå fastna på hans bringa.
Han ser nog. Verkar sådär distant och tveksamt funderande som alltid.
Dagen efter går jag ut i ett folkhav.
Jag ska vända mig och se mig om och allt jag ser är en vitbeklädd, v-formad ryggtavla som leder mig upp till en drömlik nacke jag aldrig tidigare blivit bemött av. Såklart tillhörde den ståtliga, gyllenbruna trofé även den till honom. Jag står så ett litet tag. Vänder mig sedan om igen med ett bortblåst jag.
Någon minut senare ser jag honom gå upp för en trappa.
Ytterligare någon minut senare ser jag honom där upp, pratar med någon, avslutar konversationen - jag försöker tittat bort, men allt blir bara ett "lite till bara" och jag ser tillbaka.
Det jag ser nu är en enastående uppenbarelse, högre upp en jag, som introducerar sin långa livsmekanism till en trappavsats. Formen är otrolig. Håret, hållningen. Halsen som övergår så ståtligt till hans slutande axlar, lätt smekta av en vit farfarströja, som sedan följer hans överkropp nedåt bara för att låta hans midja och höfter få ledigt från dess beröring.
Han går sakta och ensam ner för ett, för två kanske tre trappsteg. Han gör en tavla, en scen eller en dröm. Ett nedstigande.
Mitt huvud är i perfekt tippning uppåt för att även få den där otroliga, häpnade öppna munnen. Trånande efter det som materialiserar sig lätt ovan - i solskenent.
Jag hinner precis samla mig och tänka jag bör titta bort - varpå jag förbereder mitt ansiktsuttryck, inte mer - tänker lite till kan jag titta nu. Tittar han upp nu, ner mot mig, så blir det som en vanlig blick mot honom. Utan att ha bestämt mig för att detta är vd jag vill ska ske - tittar han nu upp från det han håller sina händer. Ett vänligt neutralt ansiktsuttryck bemöter mig och jag börjar titta bort - bara för att i precis i sista stund se en lätt förändring i hans ansiktsuttryck.
Jag vänder mig mot Nicole för att göra henne medveten om honom, varpå hon endast säger "jag vet" (med en mycket lätt irritation).
Jag vet inte varför, men jag hade inget annat än ett det kvar, så jag vänder mig tillbaka mot honom, han som nu är i slutet av trappan, och han ser fortfarande rakt fram. Det räckte för att jag skulle vända mig om, och när han passerar har han ett belåtet ansiktsuttryck.

I veckan upptäcker jag hans nacke igen, samt hans axlar och rygg, då hans tröja är öppen över dessa partier likaså.
Han möter mig i en korridor. Han står i en samling intill där jag och Nicole skriver på projektskiten.
Han börjar säga något och jag vänder mig om. Granskar honom för ett ögonblick. När jag är tillbaka vänd smälter jag in den bild jag har i huvudet och inser att hans kompis iaktog vad jag gjorde.
Några minuter senare hör jag någon komma in genom en dörr lite längre bort. Det är han igen. Jag ser bara hans skepnad. Hans underbara silhuette. Och senare slår det mig att han sett tillbaka hela tiden.
Han är som ett väsen fångat i den maskin jag vill ha till varje precis. Han går som något som bara råkat vara en annan del inuti något som denne inte kan förstå värdet av överhuvudtaget. Som om han inte vet hur han ska använda den.

Den tidiga morgonen därpå är det hysteri och jag är fullt upptagen och någon helt annanstans - så när jag först ser honom blir det bara en snabb tanke "nej nu fan emma, nu låter bli bara för den här gången"
undertiden jag fattar detta beslut och jag ska vända mig bort.
Ser han mig, vänder bort blicken lite - slänger på sig ett riktigt självbelåtet smile och ansiktsutryck samtidigt som han tvingar upp handen och smeker fingrarna genom det där underbara håret.
Jag har ännu en gång lyckats boosta någon.
Senare sitter han i en soffa jag står framför - och jag inser att han nu sitter och tittar rakt fram.
På vilket sätt kan jag inte ha någon aning om.


3.
Han som inte låter sig vara som vem som helst.
Han slänger alltid på sig ett överlägset ansiktsuttryck.
De enda som var på plats inför lektionen i vinterlandskapet var bästa kompis-paren.
Då vi inte visste vart vi skulle blev det en liten konfrontation mellan oss. Eftersom jag inte hade någon röst var det Nicole som pratade. Han svarade på något med en lätt, kort respons, vände sig mot mig och hans blå ögon gnistrade något så otroligt. Inramade av nätta ögonfransar och satta ovanför bleka, lätt kyl- och solbitna kinder prydda med fantastiska fräknar. Jag var påväg bortåt med ansiktet men jag hann glida med blicken till hans mun. Den mun, som i samband med att hans kristaller till ögon började lämna mig, började anta ett lätt, triumferande och belåtet leende.
Jag önskade mig ur min huvudvärk och feberyra, men lektionen fick bli ett drömaktigt helvete.

Han satt hela kvällen längst ut vid bordet. Tittar mot vår ände.
Sitter vänd åt andra hållet sedan, iaktar vartenda danssteg man tar. Varenda armrörelse, varenda fotsteg.
Fast mest av allt, registrerar varje höfterörelse.
Byter vinkel varje gång man befinner sig någon annanstans på dansgolvet.
Blir som mest uppenbar då vi hamnar en meter ifrån hans sittplats.

Veckan efter tittar jag upp från mitt papper och han glider förbi nedanför med ett underbart ansikte. Jag reagerar och tittar, och han börjar som en inte särskild ovanlig grej, vissla.
Någon dag senare står han i gymmet.
Ser förundrad ut varje gång vi springer förbi utanför i danskläderna och för en gångs skull bara ägnar oss åt vårt eget.
En dryg timme senare vänder jag mig om, där jag sitter på golvet, och ser hans ljusa uppenbarelse ha sin blick fäst där endast jag satt.
Då han upptäcker detta vänder han sig bort med den där överlägsna sammanbitna blicken igen. Varpå jag känner att nej, men, det var inget - men står han inte och tittar rakt in i en gardin?
Mycket riktigt stod han med ansiktet tätt intill en gardin och vänder huvudet 180 grader för att sedan ge ifrån sig ett minspel som tyder på att han svor åt sig själv.
Roande för mig, då det bara varit jag, under så lång tid, som gett ifrån mig så många avslöjanden.

.