hubris

Det gör ont.
Det trycker, och det skaver.
För jag har inga ord.
Jag kan inte sätta ord på vad det här.. på det här.
Jag bara-
Jag vill-
Varför är det en sådan envishet med att hålla mig kvar även fast jag inte längre behövs.

Jag älskar hur de där pojkarna på samma rad vände sig om som rådjur gång på gång.
Hur den där människan som var den första jag föll så hopplöst för, nu ser så - bedjande ut. Så. Som om han är för långt bort, som om han är chanslös, glömd och otillräcklig. Som om jag aldrig har funnits förut.
Så känns det.
Men lite rätt har han. Jag har glömt och jag har rensat ut. För den människan var inget jag tyckte var värd att spara.
Den människan innehåller inte riktigt den personlighet som intresserar mig - vad jag har uppfattat.
Han försvann ur skolan och han försvan ur min själ. Det spelar ingen roll om han är tillbaka i det förstnämnda.
Sen har vi det faktum att den enda. Den sanna. Även den har svikit en. Med sin fortsatta intresseanmälan trots sin lilla sak i form av den där - förmodligen - enda personen jag sannerligen och inbitet och länge har hållit som en fiende. Den där människan som för större delen av mitt liv sen, tryckte sig på, domderade och förstörde.
Hon som förändras för honom.
Jag vill inte ha honom. Även fast han är lite allt jag vill ha. Även han är dock väldigt klen till sitt uttrcyk - enligt mig. Men han är min, min drivande karaktär. Fast jag inte längre vill ha med honom att göra när mina desperata önskningar om att ha honom i närheten går i uppfyllelse.
Sen har vi honom. Den där unga.
Den där fräscha sommarbrisen som smeker mitt hår. Den varma solen mot mitt ansikte som kramar mina stängde ögonlock med värme.
Han som sätter sig en meter ifrån och tar det som en självklarhet att sätta sig in i mitt samtal till min kompis - utan att prata. Han som vänder sig varje gång jag gör en liten rörelse åt hans håll - där min vän sitter - och han ser på mig, rakt i ansiktet, in i mina ögon, med stolen snabbt och helt vriden mot mitt håll varje gång. Mot vårt håll.
Han går med rosiga kinder och perfekta ansiktslinjer, under oss, ensam, på moln - och det är hans bror, tätt intill oss, som hindrar mig från att dricka din blommande bild. Han som infekteras av den där.
Och jag rycks tillbaka nu, till då jag igår stod vid en närvarolista och han som var den som låg parallellt med mina tankar för en evighet, trängde sig fram och när jag skickade ut ord till lärararen, så var det honom de nådde. På en millisekund var det han som såg djupögd mot mig, den som läste mig. Och jag gör som vanligt bara det man ska göra. Och jag önskar jag istället gjort en regelöverträdelse.
För jag är trött.
Och hans sorg i allt får min energi att totalt sugas ur mig.

När man står mot ett räcke på översta våningen, med en av de snyggaste killarna jag någonsin stött nästan, precis bredvid mig. När han som är urklippt ur ens drömmar står där och hänger och man tittar ner. ner. ner.
Där är han.
Han som.
Nej förlåt, det var inte en "han" jag såg.
Det var något av det underbaraste jag har sett.
Rakt under mig går den stilige - should just be quiet-killen, vars soffa jag suttit i och enkelt myst in mig mot den där svarta hål-ögonen-killen.
Med den djupaste typ av urringning man kan tänka sig, över solkysst vacker hy som tätt smeker hans andande muskler och vackra nyckelben och bröstkorg. Tappar andan gör jag och den andra förstör.
Han som vägrar släppa när jag vill bränna bilden jag har av honom på näthinnan.

Jag säger bara att sedan sitter jag i aulan igen och allt jag kan göra, allt jag kan säga är:
Damn.
För den där urringningen, den där platta och lockande ytan - den attraherar min hela uppenbarelse som en magnet.


Och de andra forsätter med sitt tv-tittande. Sin forskning, sina tankar och idéer.
De fortsätter tycka att det är de som står i centrum. För evigt.

Men de kommer de inte att göra.
Någonsin.