hubris

Fan vad jag älskar att komma ut.

Nu är man ju minst sagt i krig - så många blickattacker man får.

 

Alltså verkligen,

man får ju film-/nattblicken så fort man kommer in i en ny zon.

Spelar ingen roll om man är med en förälder.

Spelar ingen roll om man inte ens sett att snubben ens existerade 2 meter i från en - förrän han har rest sig och går mot och förbi med den där järnhandsblicken.

Hahah.

Vad fan.

 

Fast jag klagar inte på att den snygga killen vid skidglasögonförsäljningen faktiskt tittade minst lika mycket som jag, tillbaka.

Men äh, jag klagar inte överhuvudtaget.

 

Känns bra när allt jag äger nu för tiden är ett upprepande och händelselöst dag-för-dag-liv.

Bortsett all olika serier.

 

 

Brittany Murphy once taught me the expression 'Luck is when preparation meets opportunity'.

Unfortunate now, when opportunity strikes twice,

in unprepared moments of my life.

 

Unfortunate,

that preparation never means opportunity.

That opportunity equalizes the reality of life.

 

The hard truth of the non-existing 'Luck'.

 

It's all up to chance,

and chance will always be the hardest target,

of them all.

 

-

 

Poetisk.

 

Jag känner mig inte poetisk för tillfället.

Vilket känns lite jobbigt och lite tråkigt.

 

Jag älskar vanligtvis att skriva, att skriva av mig, att skriva för mig, att skriva om dig.

 

Vare sig du tror det eller ej,

jag kan skriva,

och jag kan skriva bra.

 

Alla dessa bloggar gör mig inte rättvisa,

alla dessa offentliga, virituella platser bara suger åt sig ihopstressat material.

Sådan som är bara för att vara.

Sådant som ostrukturerat överförs från virriga tonårstankar till en vit, fyrkantig matematisk värld.

 

Hur kan runda, svarvade, diffusa, mjuka och transparenta ord kunna hanteras där endast filtrerade fotografier av redigerade människor och budskap regerar.

Där ordet är endast är ett simpelt redskap,

en simpel förklaring för dagens handlingar och händelser.

 

Enda gången den platta, men fyrkantiga vännen jag har i mitt knä kan användas för ord

är då, förutom inspirationen flödar,

tiden är oändlig och dokumentet är trygg och rofyllt.

Då det påhittade pappret, det konstruerade, matematiskt framkalibrerade pergamentet,

inte är en tidsinställd bomb för en folklig åtkomst.

 

Poetisk.

Vad fan betyder det ens?

Det går inte att definiera.

Så, betyder det att alla kända cyniska författare har fått sina verk stulna och exploaterade?

Eller är tidens mest lästa språkliga konstnärer bara en annan tids version av dagens massproducerande "musiker"?

 

I slutändan måste jag ju ändå ifrågasätta vad fan jag ens vet om ämnet.

Skulle väl svara något filosofiskt om jag blev ställd frågan i en svarskrävande situation.

Jag "tror" inte på etiketter.

 

Jag har ont i magen.

Just nu vet jag precis varför.

Just nu, är det något som man hatar, som känns ändlöst, men som man vet kommer gå över.

Men jag har också ont på så många andra sätt.

 

Ont som i "vadfan håller jag på med".

Ont som i att jag inte vet vad som händer.

Ont som i att jag har de där irrande, flaxande fjärilarna jag är allergisk mot.

Ont som i att det är fel.

Ont som i att något jag vill, kommer hända.

Ont som i att jag hoppas på något jag vet - inte kommer inträffa.

Ont som i ovisshet, och ont som i att veta för mycket.

Ont som vid förändring, och ont som vid ett ihärdigt svenneliv.

Ont som i otillräcklighet.

Ont som i för mycket tid med mig själv.

Ont som i hat, och ont som i otrolig förtjusning.

Ont som i behovet att ta itu med något.

Ont som i "jag klarar inte det här".

Ont som i att inget någonsin går som det ska.

 

Ont som i total förvirring.

.

 

.

Jag skrev nog ner allt igår i form av en anteckning på mobilen och där ligger det än.

Att skriva det igen känns som en omöjlig prestation.

Det skulle bli något helt annat.

 

Tror till och med att det var i förrgår jag skrev det.

Jag antar att denna såkallade kvalitetstid jag har fått tillbaka med mig själv sätter mig tillbaka där jag en gång alltid var.

För er som spenderat långa år med er själva utan att umgås med någon whatsoever utöver dunkla skoldagar, ni bör förstå vad jag försöker säga.

 

Det där om att plötsligt få tiden tillbaka att upptäcka alla de håll och skavanker i det som kallas liv och ska vara en äkta story - en tät handling.

 

I den tysta ensamma stunden.

I den tomma situationen av att veta att det inte längre är en sträng storebror svävande över ens närmsta år.

Då det plötsligt bara beror på slumpmässiga och klumpa småval, de kommande dagarna ska se ut.

Man märker då hur extremt lite man rår på livet.

Hur saker ska ta form.

Och vad som ska hända.

 

Fast det är inte den tyngsta bördan.

Det största hotet är det oändliga, sugande svarta hål som skrattar dig rakt i ansiktet med det faktum att man inte kan känna sig själv.

Man kan aldrig någonsin veta något om sig själv.

För vad är man egentligen i slutändan?

Om du analyserar dig som vilken bok, film, karaktär eller händelse som helst.

Du spelar bara en roll.

Du agerar som den bästa sortens skådespelare i den oändliga vardagen.

 

För om du tänker efter, har du några genuina intressen?

Alltså, som bara är där, som har styrt Dig hela livet?

Är det inte bara något du alltid intalata dig själv att du har bara för att man ska ha något sådant?

För alla personer du ser i media har det - för att man bygger sig den uppfattningen, man lär sig det för att man blir det tillsagd, att personer runt omkring dig har utmärkande egenskaper och intressen.

 

Är det inte så att det var något, när du var yngre, som fick dig att bestämma dig för att just det här ska jag älska, just det här är vad jag ska sätta mig in i för att vara den där personen som jag har bestämt att jag är, att jag ska vara.

Vad är vi när vi släpper den så otroligt stränga övervakningen vi har på oss själva att vi ska hålla oss till det måttet?

Vad finns kvar?

Vad är där?

 

Där finns ingenting.

För vi har aldrig levt som den människan.

Aldrig någonsin har vi bara varit.

Vi har inte gått en dag på den här jorden bara för att vara och bara för att låt vad än dagen eller natten har att erbjuda, inträffa oss.

Vi föds till rutiner och regler och vi är så djupt besittna av "kunskap" som inte ens behöver vara självklar.

Sådant som likagärna, i en annan tid, i en annan dimension skulle vara okänt och ren bullshit.

För vi kan inte neka att vi i slutändan alltid kommer att välja den tolkning vi vill ha.

 

och vi skulle kunna gå hela liv och bara stirra tomt framför oss och sparka på en sten och inte registrera en enda annan person

Och vi skulle kunna låta allt runtomkring oss bara springa förbi.

För det är ändå bara det som sker mitt uppe i all vår häkt i att göra det som alla andra gör.

 

Det skulle kunna vara oväsentligt med språk och varor.

och det skulle kunna vara evighetens lögn att vi ska röra varandra och att vi missar själva grejen-

hela sanningen

-bara för att vi har ett medfött tankefel att göra som alla andra och röra varandra.

Att vi närmar oss varandra att vi ens ser på varandra.

 

Vi skulle lika gärna kunna vara det sjukaste och mest totala misslyckandet att vi existera och fortfarande gör det.

att vi tror att vi ska "leva" här och att vi ens har någon ursäkt till att göra något, att ens lyfta ett finger.

 

De flesta tar tankar på sådant här som flum.

De envisas med att vi ska vara handlingskraftiga.

Haha, det finns till och med folk som tror att det är något speciellt med att vara just en människa.

Fyfan vad det är skevt.

Om det nu skulle finnas något som var bättre att vara - vad i all världen får en att tro att det skulle vara den mest korkade organismen i det medvetande vi kalla liv?

 

varför tänker vi ens?

Det här är en pyttedel som jag tror jag kan förstå att någon någongång för tusentals år försökte fråga sig när den föreställde sig varelser som åt av ett äpple för att sedan slå slint. I ett hastigt, slarvigt och endast symboliskt sätt att beskriva det.

 

Något därefter gick så otroligt, otroligt fel.

Så fel.

 

Varför skulle något, någonsin, vara bättre än något annat?

att tänka att något är bättre är bara ett uråldrigt sätt att att mentalt söka skydd.

När vi inte ens kan ett skit om oss själva utan bara om den där karaktär vi har bestämt oss för att spela, till följd av intryck från den miljö vi levt i, hur kan vi ens ha någon aning om vad som är bäst och vad som är sämst.

Vi, alla, lever i olika psykadeliska mentala världar och vi har skapat våra egna sanningar om vad som var bäst, när vi bara har provat ett "liv"?

Om vi nu ens ska ponera att livet ens existerar.

 

I slutändan är vi extremt små "organismer" på en planet som är en av de minsta himlakropparna till säkerligen den minsta solen i en av de mindre galaxer som finns - som i slutändan säkert bara är en bråkdel av en minimalisk partikel i en annan pyttedel av något.

 

Med andra ord är vi helt jävla obetydliga och inget av det vi gör kommer någonsin att betyda något.

Livet är en fet lögn som har infekterat allas våra sinnen.

 

...

 

Jag rundar endast av för att jag måste gå och lägga mig.

Utan att vara i närheten av att förklara min poäng.

 

..+..

 

känn nu av denna sjuka kontrasten till det faktum att vi ställer krav på varandras yttre.

storlek, behåring, färg, form och drag.

(exempelvis)

 

.

Vaknar upp mer och mer förkyld för varje dag.
Det har varit rätt ok att vara förkyld sen skolan tog slut - förutom när den blir som värst när det äntligen blir fint väder.

Dagens insikt i något underskattat:
Nytvättat hår.
Det är så jävla lätt och skönt. Allt blir bättre med nytvättat, rent och lätthanterligt hår.

Vad är det med mig och manshänder.
Jag har aldrig medvetet tänkt på det, jag har bara sådär plötsligt insett att jag brukar obsessa över dem.
Det kanske är att ta i lite, men i vilket fall verkar det som att jag alltid fascineras av killars händer.
Jag studerar dem och jag fingrar på dem när tillfället ges.
De ser så.. speciella ut också.
Det var väl det.

För övrigt känns det just nu som att det mesta hos stiliga killar verkar lovande och lockande.
Jag lever ett rätt platt liv för tillfället.

Fast egentligen gäller det vackra människor överlag.
Linjer och kurvor.
Former och texturer.
Temperaturer och toner och originella märken.
Underbara leenden och karismatiska utsrålningar.

De gamla lokalerna hemsökta av spöken från ett annat liv.
Av ett annat jag,
av andra människor.
Den jag är ute i friheten är inte densamme som inom dessa väggar.
Kreaturer från en annan era är inte längre som de var.
Människor präglas av känslan att det endast är en månad kvar.
Ynka fyra veckor - av stress, ångest, sömnlöshet och längtan.
Mindre än 30 dagar i sällskap med dem man aldrig men kommer vistas kring.

Ett ansikte från mina absolut första dagar har tagit till sig en annan karaktär.
En annan själ och ett annat uttryck.
En annan medvetenhet gör sig uttryck bakom det så bekanta, ack så främlingsaktiga ansikte.
Även om jag aldrig känt den som var där förr - trots min extrema bekantskap med dess varesle - är han numera en främling som jag inte kan förstå.

Ett gammalt spöke besitter mig under dessa gemensamma timmar och jag kan inte ta mig för att bemöta det som står där framför mig.
Det där som nu ser så självklart ut, så allvetande och så säkert.
Jag kan inte ta reda på vad jag behöver luska ut - för de kusliga väggarna kring det gula belastade golvet, stänger in mig i ett läge där jag blir till en vettskrämd hare.

Jag vet inte om jag var brocode:ad förut, otydlig eller för självklar i vardagen förut.
Eller om den här människan fick någon form utav epiphany.
Jag vet inte ens om det gäller det här, men något är det och jag vill veta vad.

Men just nu känns det som att det enda sättet är att ta det utanför de förtrollade murar som utlovar all obekvämlighet.
.

Där satt jag aldrig.

Jag var på en skiva på Valborg.
Jag var på Rose på Valborg.
Jag hade JCampbell-skor på mig på Valborg.
Säkerhetsvakten som ständigt följde mig med blicken såg ut som Casey Affleck till viss del.
DJ:n var assnygg och han visade att han såg mig titta på honom.
Vi satt ner för en gångs skull.
Jag kommer inte ihåg hur men vi började tala med Hitler.
Eftersom jag inte nämnt det ännu, bör det göras nu - det var -ist-tema.
Jag gick runt med en spegel i fickan och var narcissist.
En snubbe gav mig en såndär överlägsen handskakning - hans hand var vinklad med handflatan nedåt.
Han sa att jag var sjukt lik någon han kände - för att gå vidare på att han hade ihop det med henne förra sommaren.
Ointresserad som jag var sa jag bara ok.
Han som vi var på skivan för hade blivit utslängd precis när vi kom.
Vi hälsade på varandra över rökterasstaketet.
"Hitler" frågade om vi ville ha nåt att drick och vi svarade öl.
Han kom tillbaka med Champagne.
Jag hörde honom säga till sin polare "fyra glas för 700".
Vi njöt så mycket vi kunde av den sen.
Han hade skaffat en egen lägenhet på gärdet.
Säkerhetsvakterna skulle ha ut och snacka med honom hela tiden och han var inte ett dugg påverkad.
Han bara satt och chillade - lugnare än någon jag någonsin sett förut.
Vi fick en öl var.
Då han försvann igen, då hans polare gjorde likadant kom tre andra killar och ville ha ut oss på dansgolvet för vi "har ju suttit ner hela kvällen"
Vi hann i princip bara ställe oss på dansgolvet innan än av de tidigare kommer och säger att de andra blev utslängda, skulle på efterfest och att "Hitler" ville ha oss med.
Jag gissar på att han själv ville ha oss med.
Vi kom ut och vi skulle till någon annan.
Det blev taxi till Lidingö.
Burlesque i vardagsrummet, studsmatta och 30STM samt "Jag har aldrig".
Klockan var tidigt på morgonen och taxin tog oss till gärdet med endast fem pers.
Det blev en drink, chips och politiksnack med en flagga på väggen.
Klockan var halv sju och jag och nicole stannade med lägenhetsägaren.
Nicole på en madrass på golvet och jag..
I sängen bredvid honom.
Med flaggan över oss, en platt-tv med ps3 mittemot, och en mobil vid våra huvuden, försökte jag gestalta en sovande tjej med ojämn andning och ett spurtande hjärta.
Med en röst i örat och honom runtom mig.
Jag vände mig aldrig om men jag vinklade mig lite.
Jag vaknade ständigt efter femminutersömn av stadiga armar, av arrangerande av min sovställning, av händers fast grepp och av fingrar smekandes mina läppar.
Jag omfamnades med honom i mitt hår, på min axel och hans läppar mot min rygg eller axlar.
Hans fötter mot mina och hans skållheta överkropp mot min rygg.
Då hans pappa ringde och väckte honom och påminde honom om golfen var hans svar på frågan om han sovit något "ett tag".
Den som sov mest var Nicole.
Ett rum med en sovande stock, en villig och en halvsovande tjej på vakt (som smygnjöt av den närhet som erbjöds).
Morgonen gick åt att vänta på att han skulle bli klar och gå, att vi som var kvar låg i sängens värme och vaknade till lite viskningar och till att jag bäddade och fixade hans lägenhet.

Vi tog tunnelbanan till hötorget med gårdagens kläder, passerade torget med röd front-demonstranter med våra skeptiska blickar och minnen av det helt annorlunda politiska diskussioner vi nyligen haft.
Vi satte oss på Bellmans och vaknade i solen med gårdagens huvudvärk, yrsel från morgonens drink och lät våra pupiller dra ihop sig i takt med att näringen nådde våra kroppar.

När vi skildes åt på centralen blev det vårat vanliga, stela kram-brofist-handshake och ett skratt.
Jag hann precis med pendeln och jag försökte ignorera folket på tåget.
Jag la mig när jag kom hem och mindes beröringen i den tidiga timmens dimma.

Det var väl en sammanfattning I guess.

Tjenna.
Mitt i all denna projektarbetesstress så har ja goch min käre vän Nicole hållit i en danslektion för skolans aerobics- och motionsledarskapsgrupp.
Danslektion som i Burlesque.
Ni vet den där otroligt kvinnliga dansen med en massa rumpa, bröst och skrev.
Som vanligt var det som mest awkward i början av lektionen - då man skulle presentera sig själv och dansen.
Det som var lite annorlunda med denna lektion var dock det faktum att i denna grupp av människor så var det två killar.
V-formade, vältränade, sportiga killar i fotbollsshorts.
De började fnissa ordentligt för att sedan börja asgarva då de fick reda på vad lektionen handlade om.
Jag kan bara inte beskriva lektionen med ord, man måste ha varit där.
För mitt i en vanlig danslektion kunde man vända sig och se två killar som var
fnittriga
djupt koncentrerade
tagna
skämtsamma
obekvämma
och rätt nöjda.

Att se dessa två pojkar ivrigt smeka sin överkropp, försöka headbang:a, sitta på huk,
stå på stolar, försöka knycka med höfterna, krypa på golvet och samtidigt försöka att försöka fokusera på annat i ett rum fyllt av tjejer som rör sig på utmanade vis och särar på benen - det var något som gjorde allt så jävligt värt det.
Att de dessutom insåg det faktum att det var ansträngande gjorde det ännu roligare.

För att inte tala om att den ena helt random och förbi en bit förbi den rätta tidpunkten, slängde ut sig "men det är bra att några vågar" lite för mekaniskt, riktat mot oss. Och hans kompis bara vänder sig mot honom med en menade blick och någon tjej slänger ur sig något som kompisen sedan hakar på och han som sa det skrattar till lite skyldigt för att sedan inse situationen och ge ifrån sig ett monotomt "men ärligt"

Sen får vi inte glömma att det var riktigt kul att se att några av tjejerna vra väldigt intresserade av dansen och att vi fick trevlig kritik.

Sist men inte minst så var lektionen en aning speciell till del bestående av att alla sätter sig ner på stolarna snabbt som fan efter att någon föreslår och menar på att vi ska "visa hur det ska se ut" och att killarna sitter i sitt hörn och belåtet håller med och plötsligt str vi där utlämnade och är menade att visa upp en koreografi vi inte har till en låt vi inte har och allt blev bara jätte...
aja.. vi gjorde det och vi fail:ade. men mer än så är det ju inte.

Man ska kasta sig in i nya obekanta situationer.
Hej

seriöst.
vad fan.
det är förvirrande, uttröttande och ångestframkallande.
Tänk att vara helt stressed out för att man inte vet vad för typ av klänning(ar) som är passande att bära.
Antingen kommer jag over dressed eller så kommer jag vara helt jävla off och kasual.
Fyfan.
Var och provade klänningar idag - flera stycken - varav En var vit.
Dessutom.. tror jag klänningarna kanske var lite.. out there.
Galaaktiga fast i kort form.
Typ.
Nej.. kan inte förklara..
Jag fastnade för en väldigt fin - gammelrosa ungefär - som var en kort, kort, klänning som satt tight som en korsett och med en poof-kjol.
haha.. ja.. hur ska man förklara - det var INGEN ballerinaklänning.
Den kanske dock är mer av festen-kvällen-innan-klänning?
I dunno, för allt jag vet kan den vara lite för mycket för det med.

Oh fuck, jag behöver få ett hum om andras klänningar..
.

Ovärd skoldag.
Vaknade sent, egentligen med mer marginal än vanligt fast det var bara tursamt.
Jag var inställd på en senare tid.
Jag slängde mig i duschen.
Gav mitt hår så lite behandling som möjligt efter duchen - nej egentligen inte riktigt, men det var inte tillräckligt iaf.
Sedan bar det av till skolan på precis tjugo minuter.
Jag kom upp för trappan och slängde in allt i skåpet fort som fan - eftersom jag var enstaka minut sen, men hade ingen lust att ensam klampa in föör sent.
Sedan när jag ska gå ner märker jag att en ur klassen precis reser sig och går från en dator för att gå till lektionen.
Hon hälsar och säger att - hm, ja du - att vi inte ska ha någon kommunikation senare. Lektion 2 av 2 på fredagar.
Vilken ovärd skoldag, sa jag då, eftersom att det bara blir en lektion.
Mm.
Jaha.
-.-'
Kommer ner till geografin
och vi ska bara ha en 5minuterslektion.
FML.

Så. Jävla. Ovärt.
Allt detta slit i onödan.
FUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU-
Aja.
Det var fint väder att gå hem i.
Fast solen låg precis så jag såg inte ett skit och jag gav förbipasserande skitsura blickar - jag kisade.
Dessutom var det för varmt för jackan jag hade på mig. Stundvis.
Ibland blev det kallt.
Fan.
Bara; iogfdjdlksöädfövdlgodjsäöldfösäx,mvjlgfdåölsd.,
Men jag ska inte klaga. Skön dag.

Så jävla taggad inför kvällen.
90-talsmiddag hos Elin.
Måste först göra min kommunikationläxa dock... Sen leta reda på kläder osv.
Tjo.
.

Jag visste inte att jag kunde bli såhär dissad.
Jag trodde det inte.
Hur kommer det sig att när jag väl delar den andres intresse - så försvinner personen.
Eller är det mitt intresse som väcks till liv då människans tillgänglighet har begränsats så radikalt.
En annan förklaring kunde vara att den andre alltid är som jag - då mitt intresse börjar vakna så släcks den andres.
Den andre vet att denne inte har en omöjlig sak framför sig längre.
På samma vis som jag inte blir intresserad förrän saker och ting börjar bli omöjliga.

Eller så råkade allt bara bli som det blev.
Eller så är allt ett stort jävla missförstånd och jag borde ha gjort som man alltid säger att killar bör göra;
hört av mig igen, hört efter, gått efter.
Kanske sitter han där på andra sidan och anser sig själv vara den dissade.
Kanske är allt bara lika fucked up som alltid.

Tack för mig.