hubris

Varje. Gång.
Gör jag likadant.
Det börjar med optimism och öppenhet.
Entusiatiskt omfamnar jag det som serveras - per elektronik.
Sedan - kort efter en hint om verklighet och efter ett litet uppehåll i konversationen.
Ja.
Det är då det slår in.
Jag gör likadant, exakt likadant, varje gång.
Nej - usch - den är säkert jätteful, äcklig, konstig.
Det jag har sett av personen förvandlas till något horribelt och motbjudande.
Självhat och en lätt början till ångest stiger inom mig - Disgust fyller mig.

Saken är den att personen, nog, egentligen är väldigt normal.
Kanske, egentligen, väldigt desireable och eftertraktad.

Jag kan lova att detta är varför jag har en historier om personer som jag började gilla försent.
Jag gillade dem, men i takt med deras eskalerande så gick jag i direkt motsatt håll.
När jag fått avstånd och isolering - då tar det fart, det sätter sig, och jag tycker människan hade varit riktigt underbar att ha och göra med.

Jag vet inte om det är så att jag vill ha vad jag inte kan få, eller om det är ett solklart fall av commitment issues och brist på förtroende för mig själv.

Jag lutar åt det engelska uttrycket som förklaring.
Slutligen, jag vet inte hur många gånger jag har sagt åt mig själv att inte göra så ännu en gång,
men det händer ändå.

(janicole,jagbordeheltenkeltgåpåoldschoolgrejenmedtheawesomer.Ävenomdenmänniskanärngnformutavpreppyhipsterochkristen)
.