hubris

Det fanns en tid då jag var så smal, så smal som alla vill va.
Då jag hatade, hatade att folk ville va som ja.
Jag hatade dem för det.
För jag ville va som de, de med formliga ben och mjuka sensuella kurvor.
Det fanns en tid då det var svårt, Omöjligt att lägga på sig.
Då jag hade det skelett som var jag.
Då jag hatade mina beniga höfter och min överkropp du kunde spela xylofon på.
Då jag hatade att visa mig i tajta kläder och i bikini.
För att.. där fanns inget, jag kände mig tom, borta, som att jag var inget och som att folk såg rakt igenom mig.
Jag ville dölja det inget som fanns där.
Nu hatar jag mig, för att kom ifrån, åt för mycket.
Jag hatar att jag idag har förståelse för andra människors strävan efter det - för jag har själv hamnat där.
Och jag hatar att nu märks allt jag äter och jag har ingen självdiciplin att träna, äta rätt.
Jag vill inte visa mig i tajta kläder och bikini för nu ser man för mycket sådant som döljer mig.
Mig. Det är där det ligger. Jag identifierar mig.. jag identfierade mig Alltid som den där pinnsmala tjejen som alla klagade på i omklädningsrummet för de ville även de vara så smala.
En smalhet jag egentligen inte såg...
Jag identifierade mig som den folk avundades, den som hade trumfkortet att ändå hade det att vara smalare - för det var det enda positiva. För jag hatade kroppen. Jag hade dess brister, dess uteblivenheter.
Och ingen ville se åt mitt håll och jag såg åt allas andras håll och jag blev endast sedd i samband med "Åh vad äckligt!! - Man ser hennes revben" i omklädningsrummet.
De såg bara att jag var smal. De visste att de ville vara smala.
Jag visste nackdelarna. Alla nackdelar. Och de finns där än. Som ett tecken på vem jag är.
Som ett tecken på att det inte går att fly.
Och jag inser, att min egentliga, egna kropp inte är denna uppätna kropp.
För den "normala" storlek jag har nu har givit mig sådant som visas på andra vid deras jämförda egna väldigt "lätta övervikt".
Och det jag var ute efter från början har jag inte fått. Det jag trodde skulle lösa sig har hållit sig oförändrat fast mest förekommande förvärrats.
Och jag ställer mig dagligen frågan "Var det värt det? Detta äckliga fåfänga sätt att se på din kropp?"
Och jag kan inte svara.
För då ville jag dölja min otillräcklighet och nu vill jag dölja min "överdådighet".
Och jag vet att jag inte har en till synes överviktig kropp. Och jag har aldrig varit någon som klagar på och tycker att folk är stora.
Men. De finns där, tecknen på att jag är förstor för min hälsa.
För jag har andningssvårigheter och min kropp lagrar saker på överflödsvis. Och jag mår dåligt - ändå bättre, jag måste ändå säga att min hälsa blev bättre på många vis också.
Dock kommer jag ihåg min vändning.
Jag minns den morgon jag bråttom skyndade mot skolan och la märke till att mina lår stötte på större motstånd.
Jag saknar friktioslösheten. Jag saknar att mina lår inte gneds mot varandra.
Det, om något, kan beskrivas som frihet(känsla).

Osv osv.
jag ser mig som den smala tjejen etc. Vill dit igen. osv.
Och jag har så mycket att berätta, fanns som mycket i huvudet. Finns så mycket.
Men nu blir det för mycket.

Men bloggen är ung och fler tankar, känsliga, privata, i don't give a damn, allt ska få komma ut.
Jag vill dela med mig. Få folk att förstå att de inte är de enda, få folk att känna stöd.
Eller kanske till och med få en lättare syn på sitt eget liv om det nu skulle vara så att jag har något eller några problem som jag tragiskt nog är ensam om och du kan känna skadeglädje.
Jag bryr mig inte. Du mår bättre.
Och jag informerar.
Informerar om sådant folk bör ha i åtanke. Bör veta och agera ödmjukt inför.
hej och god natt.