Rundvandring och Aveny
Jag vet inte exakt hur lång tid det tog, men säkert någon timme. Innan vi äntligen hittade fram till ett beslut och gjorde det till verklighet.
Jag vet inte om jag vill vara i någon annan del av stan när jag går ut längre. Alla snygga killar att se på. Alla snygga killar att fantisera om. Alla dessa till att beundra deras fascinerande ansiktsdrag. Som stirrade tillbaka på en.
Det enda jag känner är att på det stället vill jag vara lite tidigare än 1. Jag vill inte att de underbart snygga killarna redans ska va helt väck och se ut att vara helt och hållet någon annanstans.
Fast. Jag vill ha den där übersnygga människan med chokladbrunt hår i en 'bohemisk' pullback på perfekt och lagom nivå. Han med det khakigröna linnet som lät en se hans fina skrifttatuering(ar) vid nyckelbensområdet. Han som stod mittemot mig. Dansade, och när jag såg på honom med ett leende, gav han mig ett snabbt, enkelt, och nyktert leende tillbaka.
Jag ville dessutom få den kortare killen som ensam stod, diggade till musiken, på golvet, att våga komma fram helhjärtat. Han som såg ut som att komma direkt ur Snook.
Sedan vill jag tillägga den berusande känslan att gå in på ställen som dessa, se på de fina killarna och se dem meden en vågande intensiv blick tillbaka. Att gå ner för trappan och se killarna där nere granska en undertiden. Att gå upp för trappan och se den mötande titta in i ens ögon. Att gå igenom ett mindra hav med människor, och/eller baren och se snubbarna man tycker ser bra ut söka ens ögonkontakt.
Att sedan, när man avslutar kvällen, gå ut och stöta(som i träffa) på den där blonda killen i rutig skjorta och nu även sin snygga cooling-jacka, som man haft en distant kontakt med hela kvällen. Att han, när man ser svettig och förjälvig ut, ser på en med uppmuntran och samtycke och följer en med blicken och ser en gå och han ser ut att längta. Och jag längtar.
Jag vet inte om jag vill vara i någon annan del av stan när jag går ut längre. Alla snygga killar att se på. Alla snygga killar att fantisera om. Alla dessa till att beundra deras fascinerande ansiktsdrag. Som stirrade tillbaka på en.
Det enda jag känner är att på det stället vill jag vara lite tidigare än 1. Jag vill inte att de underbart snygga killarna redans ska va helt väck och se ut att vara helt och hållet någon annanstans.
Fast. Jag vill ha den där übersnygga människan med chokladbrunt hår i en 'bohemisk' pullback på perfekt och lagom nivå. Han med det khakigröna linnet som lät en se hans fina skrifttatuering(ar) vid nyckelbensområdet. Han som stod mittemot mig. Dansade, och när jag såg på honom med ett leende, gav han mig ett snabbt, enkelt, och nyktert leende tillbaka.
Jag ville dessutom få den kortare killen som ensam stod, diggade till musiken, på golvet, att våga komma fram helhjärtat. Han som såg ut som att komma direkt ur Snook.
Sedan vill jag tillägga den berusande känslan att gå in på ställen som dessa, se på de fina killarna och se dem meden en vågande intensiv blick tillbaka. Att gå ner för trappan och se killarna där nere granska en undertiden. Att gå upp för trappan och se den mötande titta in i ens ögon. Att gå igenom ett mindra hav med människor, och/eller baren och se snubbarna man tycker ser bra ut söka ens ögonkontakt.
Att sedan, när man avslutar kvällen, gå ut och stöta(som i träffa) på den där blonda killen i rutig skjorta och nu även sin snygga cooling-jacka, som man haft en distant kontakt med hela kvällen. Att han, när man ser svettig och förjälvig ut, ser på en med uppmuntran och samtycke och följer en med blicken och ser en gå och han ser ut att längta. Och jag längtar.
Kommentarer
Trackback
