hubris

Too many emotions.
Too many feelings.
Too many images.
Träd som susar förbi. Vind som smeker deras blad.
Sol som gnistrar och leker med sina strålar och cirklar av ljus.
Öppna ängar.
Sommardagar och havsbad.
Mina ensamma sorgsna tankar.
Den kalla glasrutan inramad av en metalldörr på den farkost som för mig framåt.
Musik som lämnar mig att drömma, en bil som får mig att tänka.
Jag fastnar, jag önskar, jag drömmer - och jag reser.
Mina ögon och svalget och bakom näsan, svider.
Tårar som aldrig får ta sin plats.
Hopp om en underbar framtid.
Om en evighet i en underbar ungdomskropp på 90-talet.
Fester, sommar, dans och uppslukadhet av musik.
Killar är en bisak.
Jag är vacker. Allt är enkelt och inga bekymmer med familjen.
Jag är fri, jag är jag.
Jag är inte det jag som sitter i bilen - jag är hon som är för gammal för sin kanske fyra-/femåriga kropp.
Jag är hon som inte önskar att hon var den omöjliga killen, som skulle ha det så mycket lättare i en värld som denna.
Jag är hon som alla vill vara. Jag är hon som jag för en gångs skull jag själv vill vara.
De gröngula ängarna är distanta och de kalla glasrutorna som ändå släpper igenom en sån ihärdig värme, är bara delar till ett underbart ungdomens frid.
En tavla av en dröm - en dröm om en dröm.
Musiken ljuder i bakgrunden. Det då så stora bilsätet tätt intill bara, somriga, ack så tunna ben.
Jag dög aldrig. Men det är en annan historia.
Det som inte dög var hur mitt liv tog sig form.
Jag var för gammal för en liten flickas kropp. För lättpåverkad av andras intryck av min kropp. För drömmandes för min verklighet. För lättpåverkad av prestationskrav.
Jag var en flicka som hatade diskrimineringar av alla slag, men främst av kvinnor.
Jag var en liten tjej med guldigt hår och framtidsambitioner - utan att ha ett enda förslag på vad jag ville bli.
Jag visste vad jag var intresserad av - rymden, men jag hade inga idéer om yrken.
Jag hade drömmar, intressen och hopp om att lära mig och kunna.
Jag visste för mycket för min ålder och jag hatade verkligheten.
Jag hatade min obefintlighet och min alltför låga samhällsstatus - en liten unge som inte kan eller får göra något. En avkomma som är som vilken som helst.

En individ vilken bara ville vara tonåring och självbejakande. Festande. Skrattandes. Klä den där kroppen med bröst i de ungdomligaste och mest utmanande kläderna.
Jag ville vara självständig från mina föräldrar.
Men ack, dessa bilder med dans och ljusshower. Dans. Dans. Dans. Och musik. Underbar musik.
Jag ville vara.
Jag ville vara levande.
.