hubris

Halloween är min favorit.."grej" under hela året.
Så himla amazingly wonderful att jag blir helt jävla upprymd av glädje och förväntan,
så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Fyfan vad jag älskar halloween!

---

We pull that 'high face' off rather too well...



från en lördag på broder tuck.
där vi träffade braveheart för övrigt.. hahaha x]

Jag förstår egentligen inte vad som har hänt.
Hur det hände.
Och när?
Men helt plötsligt så.. stod jag där.
Jag själv sa att jag kunde börja.
Jag var kolugn.
Jag var domnad och jag bara brydde mig inte.
Jag stod där med ett nyss färdigskrivet papper i mina händer.
Jag.
Jag var inte ens skakig, inte illaående och inte ens full med dödslängtan.

Jag tror faktiskt. Att för mig. Så slog en vuxenhet in tillsammans med talet 18.
Inte så att jag kände mig äldre - tvärtom, jag fick ångest över att.. vara gammal. Eh..
Fast jag kände mig inte så gammal - åren hade gått så snabbt vart hade de tagit vägen?
Nej.
Jag hade vuxit på det sätt, att min förmåga utvecklades som med ett knapptryck.
Jag blev högpresterande.


Obviously, så vet jag att det har funnits trappsteg.
Jag ska inte gå igenom hela den drivan.
Men.
Jag.
Helt plötsligt är jag...
Har jag inte, social fobi.
Helt plötsligt kan jag iakta andras hemska nervositet slå in och jag förstår inte
- ja, jag förstår inte.. hur jag hamnade på andra sidan.

Du var som ett drömscenario..
på det sättet att du var så perfekt när det kom till att krypa ihop, tätt intill dig.
Jag trodde det skulle göra ont i nacken att luta mig bakåt.
Men din arm var perfekt.
Jag tog din hand och kände hur varm den var.
Och du tog mina händer i dina, tätt omfamnandes, värmandes.
Jag satte mig bekvämare i hörnet, drog upp benen.
Du kastade snabbt armarna kring dem, dina händer otroligt hungrande efter att svepa över hela dem.
Jag satt lutad mot dig. Huvudet lutat bakåt, nonchalant, med läpparna nonchalant utförande det arbete de hade fått för kvällen.
Du hade din ena arm runt mig, hållande handen vid min arm och axel.
Den andra hade du i mitt knä.
Jag bara satt.
Efter åtskilda, skumma handlingar.. hade jag dragit min hand längs med ditt bakhuvud, klösande din nacke, vilande på övergången från nacke till axel.
Därefter förde jag den in under din otroligt mjuka, gosiga tröja, på din axel - smekande ner mot ditt högra nyckel ben och jag var nöjd.
Min hand seglade slappt ner och höll tag i halsringen.. vilade.
Sedan vaknande till liv och försiktigt klösande, spelande på ditt bröst
och du log, du flinade till med ljudet som hör därtill.
Och du log mot mina läppar och jag bara - trivdes.
Det var så underbart hemtrevligt.
Så underbart; bara.
Och ditt flin rättfärdigade alla de leende tänder du fått kyssa åtskilliga gånger tidigare under kvällen.
Och du kysste min hals - och aldrig har något varit underbarare, skönare, härligare.
Jag tror inte jag undgick att ge ifrån mig någon form utav stön i ditt öra.
Och du slutade och jag var återigen, tillbaka, in charge som under majoriteten av kvällen, och jag kysste din hals.
Jag sög i mig din hals. Jag bet din hals.
Och du bara satt. Som förtrollad.

Och senare gick du med ett stort märke på halsen - jag med ett litet - och du hade inte vågat fråga rakt ut efter mitt nummer.
Och jag brydde mig inte.
Jag var careless. No feelings.
Och jag körde som vanligt på att jag "inte förstår" om något inte är sagt rakt ut.
Och du var så osäker. Du vågade inte.
Du gick därifrån med ett märke, på din hals ja, men också i dig - föralltid.
Att du inte tog tag i det. Att du inte frågade.
Och du får leva med att chat inte var din starka sida.
Och jag började minnas. Och jag ser dina blickar.
Och jag såg det endast som en till natt - till det att jag insåg ditt beteende.
Och jag ångrar.. jag ångrar att jag inte kunde gett dig mer.
En natt. Ett snack. En dag eller tre. En vänskap. Eller nej. Ett avslut.

Men du hade lika stor del i det hela.

Det fanns en tid då jag var så smal, så smal som alla vill va.
Då jag hatade, hatade att folk ville va som ja.
Jag hatade dem för det.
För jag ville va som de, de med formliga ben och mjuka sensuella kurvor.
Det fanns en tid då det var svårt, Omöjligt att lägga på sig.
Då jag hade det skelett som var jag.
Då jag hatade mina beniga höfter och min överkropp du kunde spela xylofon på.
Då jag hatade att visa mig i tajta kläder och i bikini.
För att.. där fanns inget, jag kände mig tom, borta, som att jag var inget och som att folk såg rakt igenom mig.
Jag ville dölja det inget som fanns där.
Nu hatar jag mig, för att kom ifrån, åt för mycket.
Jag hatar att jag idag har förståelse för andra människors strävan efter det - för jag har själv hamnat där.
Och jag hatar att nu märks allt jag äter och jag har ingen självdiciplin att träna, äta rätt.
Jag vill inte visa mig i tajta kläder och bikini för nu ser man för mycket sådant som döljer mig.
Mig. Det är där det ligger. Jag identifierar mig.. jag identfierade mig Alltid som den där pinnsmala tjejen som alla klagade på i omklädningsrummet för de ville även de vara så smala.
En smalhet jag egentligen inte såg...
Jag identifierade mig som den folk avundades, den som hade trumfkortet att ändå hade det att vara smalare - för det var det enda positiva. För jag hatade kroppen. Jag hade dess brister, dess uteblivenheter.
Och ingen ville se åt mitt håll och jag såg åt allas andras håll och jag blev endast sedd i samband med "Åh vad äckligt!! - Man ser hennes revben" i omklädningsrummet.
De såg bara att jag var smal. De visste att de ville vara smala.
Jag visste nackdelarna. Alla nackdelar. Och de finns där än. Som ett tecken på vem jag är.
Som ett tecken på att det inte går att fly.
Och jag inser, att min egentliga, egna kropp inte är denna uppätna kropp.
För den "normala" storlek jag har nu har givit mig sådant som visas på andra vid deras jämförda egna väldigt "lätta övervikt".
Och det jag var ute efter från början har jag inte fått. Det jag trodde skulle lösa sig har hållit sig oförändrat fast mest förekommande förvärrats.
Och jag ställer mig dagligen frågan "Var det värt det? Detta äckliga fåfänga sätt att se på din kropp?"
Och jag kan inte svara.
För då ville jag dölja min otillräcklighet och nu vill jag dölja min "överdådighet".
Och jag vet att jag inte har en till synes överviktig kropp. Och jag har aldrig varit någon som klagar på och tycker att folk är stora.
Men. De finns där, tecknen på att jag är förstor för min hälsa.
För jag har andningssvårigheter och min kropp lagrar saker på överflödsvis. Och jag mår dåligt - ändå bättre, jag måste ändå säga att min hälsa blev bättre på många vis också.
Dock kommer jag ihåg min vändning.
Jag minns den morgon jag bråttom skyndade mot skolan och la märke till att mina lår stötte på större motstånd.
Jag saknar friktioslösheten. Jag saknar att mina lår inte gneds mot varandra.
Det, om något, kan beskrivas som frihet(känsla).

Osv osv.
jag ser mig som den smala tjejen etc. Vill dit igen. osv.
Och jag har så mycket att berätta, fanns som mycket i huvudet. Finns så mycket.
Men nu blir det för mycket.

Men bloggen är ung och fler tankar, känsliga, privata, i don't give a damn, allt ska få komma ut.
Jag vill dela med mig. Få folk att förstå att de inte är de enda, få folk att känna stöd.
Eller kanske till och med få en lättare syn på sitt eget liv om det nu skulle vara så att jag har något eller några problem som jag tragiskt nog är ensam om och du kan känna skadeglädje.
Jag bryr mig inte. Du mår bättre.
Och jag informerar.
Informerar om sådant folk bör ha i åtanke. Bör veta och agera ödmjukt inför.
hej och god natt.

.............


Ja. Idag fick jag veta att jag kom in på danskursen.
Idag börjar jag dansa Burlesque/lapdance.
En start på något.

Jag och Nicole har en tendens att bli fotade på dansgolvet. Efter några timmars dansande. Av random personer. När man är röd i ansiktet. Svettig. Lockigt hår. När man helt enkelt ser förjävlig ut. Den här helgen blev vi fotade av killen vi båda fick en liten crush på. Han som ställde sig på dansgolvet och riktade kameran mot killarna som ställde sig bredvid oss - tog x antal bilder med en bländande blixt. Han gjorde så en halvtimme efter att en random person dök in vid oss i fem sekunder för att hans polare skulle ta kort på oss.
I vilket fall.
Vår crush.
Det är vid dem tillfällena jag helt enkelt slänger upp armen framför halva ansiktet i någon sorts dans-superman-pose. Eller så är jag mitt i ett danssteg med huvudet svepandes i motsatt riktining.
Fast, det som jag använder mig mest frekvent av - med armknepet på en nära andraplats - är att svepa fram håret i mittbena och hängandes för ansiktet döljande det mesta, får jag hoppas, förutom något öga eller så. Jag blir ett japanskt skräckfilmsmonster. En engagerad dansare. Eller en poser.
Fast förmodligen syns mer en jag hoppas. Förmodligen ser de, i ljuset av blixten, hör hemsk man ser ut. Förhoppningsvis är mina åsikter om mig själv värre än deras. Förmodligen, kan man hoppas, så är det så eftersom de väljer att fortsätta dansa med en.

Även om crush:en försöker agera matchmaker åt sina polare, vilka jag nekade, och jag förblir solo när Nicole dansar med den enda andra personen i gänget som ser bra ut. Jag förblir solo och jag upptäcker inte förrän långt senare när Nicole tycks säga "Am I putting you in a bad spot?", att jag är mitt i en cirkel av de andra snubbarna.
Jag är då glad att Nicole tar sig an mig och låter mig dansa med henne och her dude.
Även om det resulterar i att en kille råkar(?) åka in i mig och knuffa mig rakt i bröstet på crush:en.
Mer om det vid senare tillfälle. Kan hända.

I Sverige. Stockholm. På dansgolvet. Mittemot. Tätt intill. Igår.
Need I say more.

På filosofin spekulerade jag och nicole. Vi kom fram till - eller egentligen stod det klart från början - att vi inte har några x. (ex, som en del skriver. jag nöjer mig med en bokstav). Men att, även då vi inte har några sådana, så har vi rätt mycket i bagaget. Det vi tyckte var skönt var att det inte var något tungt bagage.
Ja, det vill säga, så länge vi slipper bära på det.
Att tillägga - så skulle vi nog kunna kallas "slampor" av en viss person i klass.. jävla idiot.

Våra matematik c-lektioner är våra filosofilektioner.
Ex1. vi diskuterade det faktum att det finns risk för att man tror att man är något man inte är.
Sedan slog det oss - hur kan man någonsin vara något om man inte tror att man är något. Det är ju oftast de som tänker högt om sig själva, som tycker att de är något, som är något/blir något.
Ex2. engagerad uttalas ju som alla vet, med ett a början. I min förklaring till detta sa jag att det är för att det är e, n och g efter varandra. Nicole respondade med att då kanske hon skulle ta och börja säga angelska istället för engelska. Först tänkte jag neka och säga att i ordet engelska uttalar man ju inte det originella g-ljudet. Sedan slog det mig och Nicole höll med - kanske slog det henne samtidigt - att visst kanske det från början uttalades angelska.
Våra argument är dessa - de som bosatte sig i England var angler och saxer -> senare anglosaxer.
Om språket nu ska vara uppkallat efter folket - vilket det högst troligt är - så borde namnet på språket mycket möjligt uttalas med a. Det vill säga, med den svenska stavningen eng som så gärna blir "ang".

Ja. Vår matematikgrupp innehåller en liten skara med personer som lyssnar på våra samtal och ser aningen borttappade ut.
Jag vet ej hur det ska tolkas. Men dessa personer slutar i vilket fall inte lyssna.