hubris

... för att få killar att se en.
Fast det spelar egentligen inte så stor roll om jag hittar en sådan plats, det är nämligen ändå alltid bara killar med sin tjej vid sin sida som tittar på mig.
Ok. Kanske inte endast.
Det är dock fortfarande majoritetstyngt med killar i förhållanden som ser mig.

Jag kan ju försöka intala mig själv att jag ser bra ut,
så bra att bara de som har tjej (med några undantag) har självförtroende nog att våga se åt mitt håll.
Haha, åh, det skulle betyda att jag onekligen skulle vara tvungen att alltid vara den som närmar mig folk jag gillar.
Vilket förmodligen aldrig kommer hända.

Mot mina principer så har jag märkt vilken hopplös romantiker jag är.
Inte hollywood-romantikern, eller den vardagliga stereotyp-romantikern.
Nej, jag är romantisk i min längtan efter det långt ifrån mig.
Jag är romantisk på så vis att jag har grundantaganden om hur saker och ting ska vara.
Och jag vill att han ska visa mig hur det ligger till och inte tvärtom.
Jag vill kunna krama den jag har kommit för nära, i en evighet utan att släppa taget.
Hårt och krossandes, ihopsmältandes och i varandra.
Bara denna omfamning.
Inget annat ska stå på agendan, inget ge och ta.
Inga önskningar ingen begäran och det ska kunna vara tyst.
Tyst som i rymden.
Inga tankar, inga ord.
Ingen tröttsamhet, inget jag måste gå.
Bara en evighet av jag tar aldrig slut och släpper, det gör jag inte förrän du släpper.

Jag kan inte förklara det.
Jag har alltid haft hoppet för den där instormande kärleken.
Eller, jag bör skriva närheten och ömheten.
Jag tror inte riktigt på kärlek.

Mitt i alltihop utgör även sexuella frustrationer och kroppsliga begär och synens hunger en stor del.
De två beskrivna delarna är dock isolerade från varandra.
De beblandar sig ej.
Samtidigt som de lever i symbios.
.

I vilket fall så stod vi på centralstationen idag, jag och nicole, och en snubbe was bringing it all - han gick dock med en kille. (fast vem vet, när det gäller mitt och nicoles liv så var han säkert bisexuell och tillsammans med den där killen)
Sedan var det en annan som gick förbi, med en halvmeter som utrymme och stirrade mig rakt i ansiktet... han gick med en tjej. Han såg bra ut.
W/e.
Spelar ingen roll.

Men jag kan inte sluta med mitt löjliga vargflin när jag ser han den där.
Jag hatar mig själv <3
.

Jag vill bara skrika ut till den här människan - jag bryr mig inte längre.
Fast jag blev för blyg för att ge honom den där intesiva blicken som jag hade tänkt, då vi stod där och jag hade fått komma nära.

Då jag istället tittade ner i golvet, kastade en blick mot dörren mittemot honom, mot skåpet vid sidan om, hit och dit.
Och jag tittade på mobilen, utan att aktivera skärmen, en aning för länge. Och jag gick till sidan av det där skåpet och tog emot det som stöd, tätt intill papperskorgen.
Jag flackade med blicken.
Och sedan när det var dags att gå såg jag honom bakom mig i reflektionen på glasdörren.

Jag kan inte släppa honom.
Han har nästlat sig in så, det senaste läsåret.
Han som från början bara var någon anhängare till den där AAGHskdlc.

--v--

!
Att döma utifrån det jag beskrev att jag gjorde,
så verkar jag bete och se ut som den där AAGHskdlc har gjort mot/vid mig.

Varför.
V.A.R.F.Ö.R-
allt på samma gång.
god i'm split.
Vadfan är detta.
Det var bara för någon timme sen jag bestämde mig för att jag skulle..
bara fokusera på den där.
och så kommer den där andra med ett så tungt slag att jag lämnas ensam stående i ödemarken.
scenen utzoomas och det enda som rör sig är någon hårtest som fångats av vinden.
Mitt huvud står tomt.
Mesmerized.
Ångestfylld.
Fylld av förväntningar.
Hopplös.

Jag står inför ett antal svåra val.
Hemskt tuffa handlingar.
Ett säkert kort.
Eller ett säkert kort.

Den klara, den diffusa och den med sinnet.
Eller den där drömmen om en pojke. En någon som jag känner en uppriktigt växanande nfldcvl inom mig för.

Fuckfuckfuck.

jag hatar detta.
Jag får dåligt samvete för den ena.
Jag gillar den andre.
Jag har ändå sådant intresse och hopp för den förste - som skriver god natt och ..

Men jag kan inte släppa den pojke som växer inom mig.
Som så oskyldigt vandrar runtom mig.
Haha, som diskret ger mig antydan om att han vet vad jag gör.
.

Han såg ut som Halldor.
:)

fast han.
haha jag vet inte.

han hade länge stått och tittat.
sedan efter ett tag hade han varit i närheten på dansgolvet.
en kompis var det som gjorde att vi egentligen började le lite sådär - admitting till situationen - mot varandra.
det blev så till slut, att jag såg till att vi dansade med varandra istället.
det som var lite.. annorlunda, var väl ändå att han inte riktig vågade hålla i mig.
när han väl gjorde de så visste han inte riktigt vad han skulle göra..
kanske var detta för att han bara ville göra det som han frågade om.
kyssas, frågade han.
det enda jag varit säker på innan jag gick ut var att jag fanimig skulle få ett litet hångel med en hyfsad person den kvällen.
fast då han frågade kände jag mig ofräsch i munnen.
törstig och.. bara nej.
dessutom hade mina läppar blivit torra och.
I vilket fall så gav jag ett avvikande svar.
Sedan vet jag inte om jag råkade ta något steg åt sidan.
I vilket fall stannade han.
Han fiskade upp sin mobil, klickade runt, "fick ett samtal" och gick.

han var tillbaka senare och hade tagit av sig sin stickade tröja.
håret rufsigare. finare.
mer avslappnad och med kompisarna och deras funna danskamrater.

-

inte fan trodde man att något som detta skulle hända.
men till vår smärre förfäran så var de där två från nyår där.
eller de kom.
senareee.
och förfäran är väl inte riktigt rätt ordval.
vi var snarare lite besvärade och trötta på vår ständiga tillfällighet.
De upptäckte oss och
.............................
vi,
fick lov att dansa med varandra.
inte Med med,
men med.
så jävla skumt.
den ena med händerna dragandes över sitt hår som att han duschade.
den där fnittriga brunetten med rosiga kinder och ett småbarnsuttryck i ansktet.
vjfdkcm ><
fast det var lite som blev skönt med att ha de där, och det var när de kom skumma, korta, medelåders och/eller av klar annan bakgrunds män.
då blev de några att dela wtf-miner med.
fast vi såg ändå till att sakta men säkert förflytta oss ifrån dem.

-

Självaste höjdpunkten med hela kvällen var början av kvällen.
Ett känt ansikte.
Ett underbart ansikte.
En fantastisk uppenbarelse,
och ett förtrollande sätt att föra sig.
Ett slående leende.
Där var han.
Kopian av den unga Tom Cruise.
Han från i höstas.
Han från den kvällen då vi misslyckats med att att se Halldor och Eikis sexual snowboarding.
Han som passade på att hålla på ett givande ställe.
Han som hade försökt vara match maker och som, oklart varför, sa att "Men jag har ju sagt att det inte är någon mening för ig att hålla på sådär".
Han var där.
På förstället.
Och han var så scentagande än.
Och han förtrollade och hypnotiserade och han fick två relativt härdade 18-åriga tjejer med ständigt överhängande flickdrömmar om den där skådespelaren, att bli slagna.
Hänförda och kära.
Andlösa.
Starstruck.

Att drömmande se på han som när ~1,90.
Han som talar om snowboard och utgör en tilldragande silhuett.
Han som står där med tjockt ostyrigt hår och ett nyvaket ansiktsuttryck.
Och sedan går han långsamt tätt intill framför en, istället för att gå en ungefär 30 cm åt sidan, så att jag långsamt och förvånat flyttar mig ur vägen.
Jag borde stått stilla som den tyngsta klippan.
Jag borde ha stålsatt mig och tittat upp emot hans ögon med ett ansikte av hårdaste marmor.

~

Att se den där man väntat på att se efter lovets slut.
Att han som inte synts till i vardagens lokaler dagarna innan, kliver ut ur ett omklädningsrum och går längs kortsidan.
Att glömma och mitt i body kombat:en märka av en figur i vit t-shirt snudda vid ens rygg då denne sveper förbi.
Att vrida på ansiktet och se att det var han och märka att han står nästan bredvid mig.
För att sedan se honom dagen efter, nästa krocka med honom i dörröppningen och han ser på mig med kalkylerande ögon.
Att när jag backat och den något längre gestalten sveper förbi med en ihopbiten käke och en snabb blick åt hans höger, där jag står en halv meter ifrån.
Att ha honom i yttersta synfältet då jag pratar om london-missen och se att han reagerar.
Att när han gått och jag insett dagens förlust,
då ska också jag uppför den där trappan.
Och jag bestämmer mig för att jag kan i alla fall stirra så mycket jag vill på hans försvinnande uppenbarelse
och då
då vänder han sig om och ser efter på rätt ställe.
Det han misstänkte var sant.

Åh, att tänka på då han stod där mitt emot, några 10-tal meter bort,
i en annan glaskorridor.
Och han stirrar fundersamt, utan att kunna sätta fingret på vad detta är,
tillbaka på mitt drömmande ansikte och mina intensivt drickande ögon av hans hela uppenbarelse.

Det är bara något fint med den där pojken.
Att bara ha ett gammaldags sätt att försöka nå honom,
det är så spännande på något vis.
För jag är trött på internets envisa förstörande av fina kontakter.

Mja.
Ibland undrar man hur skev ens bild är.
Hur totalt fel ens uppfattning är.
Att hamna i ett umgänge som man inte ofta umgås med och so alla låter positiva.
Optimistiska.
De som säger sådant som man själv inte trodde att andra människor tyckte om en.

Det är så totalt annorlunda från det jag brukar anse vara mitt realistliv.
Att ständigt leva som och anse sig vara realist blir plötsligt ett oklart faktum då man hamnar i en annan miljö.
Kanske är de inte optimister.
Kanske är inte jag en realist.
Kanske är jag en pessimist.

Det är bara lite funderingar.
Men i vilket fall kändes det bra att hamna i den där andra miljön ett litet tag.
Att slippa det fängelse gestaltat av mitt kranium.

så jag är - det är solklart nu - en typisk vill ha vad jag inte kan få-människa.
Den här veckan har jag inte känt någonting.
Dessutom satt jag uppe (lite föör länge) igår och läste igenom bloggen.
Jag förstår verkligen inte...
Jag menar, jag minns och jag håller med de där texterna om min likgiltighet inför det där.
Mitt uppe i allt det så slår det mig att jag inte förstår ett skit om vad jag hr hållt på med, vad jag har dillat om.
Det är ett rätt uppenbart fall av att någon i min närhet tog upp det värst tänkbara,
precis efter detta dessutom:
"as long as you are only you.
..as long as you are not one part out of two."

Jag var nog inte inställd på att det skulle vara så snart.
Jag har väl svårt att acceptera att någon, som så säkerligen har hållit mig betydande....(hehe),
plötsligt ger ett skendrag av att det skulle vara lagt åt sidan
- för någon som jag absolut inte kunde anse vara på tillräckligt avstånd.

Haha, åh, jag känner mig så otroligt och ytterst fånig.
(Ja, ett störande lustigt ord är det enda som kan beskriva ordentligt.)
Så fånig är ordet.

Slutligen kan jag inte hålla mig ifrån att säga som så att jag är ett sällsynt rent fall utav forever alone och en typ av "konstnärssjäl" som förorsakar och lever på sin egen smärta.


(Och du där ute (;)!), Du som, jag vet, inte är dum nog för att inte koppla och förstå allting.. Du vet nog att jag menar dig, haha.. Du får gärna leva med all kunskap du har samlat på dig på ett -
hm ja, du kanske kan visa hänsyn till att min hjärna är väldigt dum ibland, och kanske istället för att nyttja all denna information jag har matat dig med emot mig - vara glad åt att jag delade med mig av denna sjuka och rubbat underhållande historia som både är tragisk och hilarious.
ehm. sämst formulerat.)




Fast jag kan fortfarande inte styra över vad som ibland tar plats..
inom mig.
eller hos den andre parten...... -.-'

I haz them.
fuck.
jag har fått höra (och kommit på lite själv) så mycket.
helt sjukt allting.
och jag förstår inte att det blev som det blev.

Det allra skummaste fick jag höra idag.
Det känns lite alltsåeeeehhhh-
Lite awkward också att jag inte kom ihåg det heller för det har lett till att...
nje.
jag ska nog hålla mig ifrån att inte gå in på det.
Men räddad hade man blivit iaf.
Vilket var tur det om det var så att det där andra var så som..
jag vet inte.
hahah.
lika bra att släppa för det kommer inte komma fram och jag bryr mig inte heller.

Jag måste sluta med mitt personlighetskluvna liv också, haha.
Det går inte längre,
om jag ska bete mig som jag gjorde.
Det är inte ok.


En till sak.
-.-'
Den där andra människan.
Han verkar ha dragit sig ur nu.
I don't blame him.
although he missed out, precisely.

kan gårdagen försvinna ur mitt huvud.
hur obvious var jag? :O
I have no fucking clue.
men folk fortsatte fråga hur det var med mig och det är bara inte ok.
jag tror.. de spetsade den där grejen - vad det nu var, det var inte gott.
och fyfan.
jag hörde inte ett skit och det kändes som att jag skelade något otroligt med ögonen.
och de snackade knark med mig?
och
H visste.. grejer.
H pekade ut grejer
H pekade ut Honom.
Och "honom" stod där, stämde in, och var det inte stöd och bekräftelse han sökte hos mig, med blicken, med hela sitt stanna upp mitt i och titta och -
fyfan.
Det här är helt åt helvete.

En annan från historien kom även han,
frågade om det var en kille

jag grät inte,
jag snyftade inte.
jag bara tog mig vid näsbenet, vid tinningarna, och käpade emot en psykologisk migrän.
Och bultandet av dess forcerade existens just då, just där, pressade fram en enda tår.

inget annat hände.
En ytterligare ville stjäla en nyårskyss.
han som tittade förundrat på mig när han kom.

Och det där två som kom med H.
De som var aik:are
Skidåkare
Langare
De såg oss hela tiden,
då vi hämtade öppnaren som ständigt låg vid dem.
och jag har ingen aning om hur det kom sig att vi satte oss vid dem. WTF

och jag hamnade bredvid "honom"
och jag kunde ha sagt något till honom
men stunden behandlade agerandet att prata med den andra från häromkvällen, som mer naturligt.
Och om jag inte misstar mig så satt "honom" med en egen migrän.

Om jag inte misstar mig så pekade H ut att "honom" hade gått igång för att jag satt där och för att han.. blev territorriell ?
Men jag önskar att jag inte fått den där ölen,
den där spetsade w/e
För jag hatar att inte själv kunna ta in intryck,
jag hatar att vara döv för världen och att få second hand beskrivningar.

Mest av allt är jag förundrad över att jag faktiskt inte kastade mig på den där människan
För impulsen var så stark

vid tolvslaget skålades plastmuggar med champagne
och man hamnade i awkward klungor
och an passerade de där två som stod och stirrade och jag tittade log och vikande
-så den ena skrattade irriterande-
då jag fortsatten med ett gott nytt år som var infiltrerat med "ja de är då enda anledningen att jag gjorde så"
och de båda svarade tillbaka med det irriterande skrattet brutet.

Jag gjorde mina vanliga konstiga saker
och ta inte till er alla mina funderingar för de kommer troligen förändras ju mer jag minns, ju mer jag hör, ju mer vad som fortsätter hända.

Men konstig var kvällen,
och mitt i alltihopa får man sms av den där snubben på en ölfest någonstans.

.

Varje. Gång.
Gör jag likadant.
Det börjar med optimism och öppenhet.
Entusiatiskt omfamnar jag det som serveras - per elektronik.
Sedan - kort efter en hint om verklighet och efter ett litet uppehåll i konversationen.
Ja.
Det är då det slår in.
Jag gör likadant, exakt likadant, varje gång.
Nej - usch - den är säkert jätteful, äcklig, konstig.
Det jag har sett av personen förvandlas till något horribelt och motbjudande.
Självhat och en lätt början till ångest stiger inom mig - Disgust fyller mig.

Saken är den att personen, nog, egentligen är väldigt normal.
Kanske, egentligen, väldigt desireable och eftertraktad.

Jag kan lova att detta är varför jag har en historier om personer som jag började gilla försent.
Jag gillade dem, men i takt med deras eskalerande så gick jag i direkt motsatt håll.
När jag fått avstånd och isolering - då tar det fart, det sätter sig, och jag tycker människan hade varit riktigt underbar att ha och göra med.

Jag vet inte om det är så att jag vill ha vad jag inte kan få, eller om det är ett solklart fall av commitment issues och brist på förtroende för mig själv.

Jag lutar åt det engelska uttrycket som förklaring.
Slutligen, jag vet inte hur många gånger jag har sagt åt mig själv att inte göra så ännu en gång,
men det händer ändå.

(janicole,jagbordeheltenkeltgåpåoldschoolgrejenmedtheawesomer.Ävenomdenmänniskanärngnformutavpreppyhipsterochkristen)
.

När allt det där har fått ta alldeles för lång tid.
Då allt det där har hållt kvar allt för länge.
Då du har tagit alltför mycket skada av det där som gnagde och gnagde, åt och åt, och bankade, rev och sprängde inom dig.
Fastän du egentligen kunde ha varit på den lyckligaste platsen av alla, hade allt bara varit smidigare.
Då dina eftersträvade begär egentligen var besvarade.
Då är det fan dags.
Det är fan på tiden, att gräva den grav som demonen förtjänar.
- att slå sönder, pulverisera och slänga skiten i det mörka, förhoppningsvis, oändliga hålet - bort.
- att dra den orörda lilla stickan mot plånet på asken och låta de flödande lustvågorna slicka det förkastliga till dess upphördhet.
Till dess att dess existens inte längre ens finns i vår idévärld.

Det är dags att tänka om.
Det är dags att lägga om.
- växla om.
Skiten förtjänar sina plågor i de ruttnas kloaker och det är dags att kasta nyckeln till minnesskåpet titulerat allt det där.
Minneskåpet som inte längre - någonsin - har funnits.
Det är dags att du släpper taget om det - låter parasiten ta sitt slut och att du finner nya saker att absorbera.
Låt de skadande, irrelvanta, målsaknande tankarna och känslorna fara iväg ut i oändligheten,
och visa allt det där att du inte har dem kvar.
Visa allt det där att du är tom på det, att du är stark, lycklig och beredd på nya äventyr - på dina egna villkor.
Visa allt det där att det är du som styr.
Att det är du som är bäst.
Att det är du som är oberörd och nonchalant.
Visa att du ser ner på att allt det där finns kvar där borta - hos det svaga.

Tumblr.
Makthaverskan.
Docs. (nej högerextremister har sådana as well)
Den där killen.
Vintage, secondhand och mainstream-udda.


---

Dags för mig att vända mig till --- och min electronic sida. Klassiskt.
Få tag på ett jobb.
Vara politiskt engagerad och gå tillbaka till de där andra killarna.
Hej då.

Då och då, och för korta stunder, så inser jag att det hela var för det bästa.
Du skulle inte ha kunnat klara av mig.
Även om du desperat vill - så skulle du inte.
Jag skulle inte klara att se dig försöka.
Jag skulle inte klara att se dig misslyckas, trots att jag förutspått det.
Jag har för mycket, svarta, djupa, riktigt hemska, hemligheter som ingen får veta.
Som ingen kan veta om jag inte verkligen, känner att denne klarar det.
Att denne inte delar med sig av det senare.

Står mitt i vardagen och funderar
känner mig konstigt tom
när nyförälskade par passerar
som om jag fått en dom
håglös sliten och stukad
kan jag ha nått min pik
känslan att va förbrukad ger mig panik

Finns det nån som hör mig
Ångesten förgör mig
Kom hit så förför vi två varann
Finns det nån som hör mig
Om jag nu berör Dig
Kom och kom och gör mig till Din man
Jag vill bli sådär galet betagen
Av känslan i magen
Medan jag kan
Finns det nån som hör mig
Om jag nu berör Dig
Kom och kom och gör mig till Din man

man ser dom hångla i mataffären
precis som du och jag
står tätt tillsammans på rock-koncerter
jag minns det än idag
timmar i telefonen
timlöst helt nära mig
jag var redo att ta ner månen
bara för dig

Finns det nån som hör mig
Ångesten förgör mig
Kom hit så förför vi två varann
Finns det nån som hör mig
Om jag nu berör Dig
Kom och kom och gör mig till Din man
Jag vill bli sådär galet betagen
Av känslan i magen
Medan jag kan
Finns det nån som hör mig
Om jag nu berör Dig

Kom och kom och gör mig till Din man
.

tillsammans vi faller,
tillsammans vi står

jag känner att ibland när jag står fast, så växer jag,
ingenting kan stoppa mig

jag känner det nu, när jag står på toppen och jag tittar ner,
ingenting står över mig


och så vidare.

Igår var första gången med för mycket alkohol.
Igår hade jag och Nicole ett Bro moment. Ni vet ett sådant som sedan känns lite.. gay?
Igår sades mycket.
Ölspel med 7-noller cider (whääa)
Den äckliga ölen blev lovely efter 3 svepta cider.
Människor.
Människor - humor - lätthet - gemenskap - sorg - kärlekstrubbel - lycka - vänskap - extraknäck som psykolog.
Igår var som att vara på ett träskepp i storm.
Igår kunde jag inte se skarpt, bilden framför mig svepte förbi på repeat.
Jared Leto !!!
Cillian Murphy !!!!!!!
och.
så vidare.

.