hubris

Jag visste inte att jag kunde bli såhär dissad.
Jag trodde det inte.
Hur kommer det sig att när jag väl delar den andres intresse - så försvinner personen.
Eller är det mitt intresse som väcks till liv då människans tillgänglighet har begränsats så radikalt.
En annan förklaring kunde vara att den andre alltid är som jag - då mitt intresse börjar vakna så släcks den andres.
Den andre vet att denne inte har en omöjlig sak framför sig längre.
På samma vis som jag inte blir intresserad förrän saker och ting börjar bli omöjliga.

Eller så råkade allt bara bli som det blev.
Eller så är allt ett stort jävla missförstånd och jag borde ha gjort som man alltid säger att killar bör göra;
hört av mig igen, hört efter, gått efter.
Kanske sitter han där på andra sidan och anser sig själv vara den dissade.
Kanske är allt bara lika fucked up som alltid.

Tack för mig.

That's how I'll remember you.
That's what I'll associate you with.

One Lovely Mint Green applied on Wonderful Rich Chocolate.
- Loyal for 2 years and a half.
Smiling, Smirking.
He never stopped lurking, never stopped improve his talents.
The talents of charming, blending and exploding.
Getting hotter and hotter.

Second, Not Royal, But Retro Blue Innocent Danger on Soft Gold in Brown.
Sturdier facial structure.
Steady tranquility, secure smiling - eyes assuring.
Bestowing fresh situations and moves.
Convincing you how special the both of them are, telling you both how approved it is.
Suggesting this everything contains hope.

Mint Green making you thirst.
Retro Blue turning you so fond.
Mint Green is the first.
Retro Blue the second.
I won't ever forget.
I will always give you that - those colours, those memories, those stories.
I will always hold a special place for you, making you a big part of a shadowed tale.

We will never stop looking towards that building facing the station.
Not ever will we stop looking for you when at gyms.
I know for sure that I can speak for both of us when I tell,
that you will always be two special creatures in the deep caves of our inner.
How could we ever be satisfied in life without knowing anyting about phenomenoms like you?

Fresh Minty Green,
Refreshing Retro Blue,
Better than we thought we would've ever seen,
what are we without you?



Their confidence is so striking.
.

Klorna hakar i, sjunker in. De kramar ur, krossar, mosar och för med sig mörker tungt som bly.
Inget kan rädda det kadaver som lämnas kvar.

-

Hur kan han veta
Hur kan han stå där och hur kan han vara den jag nästan gick rakt in i.
Hur kan han se på mig med det där belåtna självsäkra leendet.
Med den där uppmanande blicken.
Hur kan han som en gengångare, byta plats på scenen och vara den som går där nere, och hur kan han göra hela scenen så mycket mer lyckad och exakt än den han går igen för.
Hur kan han gå igen för någon som fortfarande går?
Hur kan han vara så gammal som han är och karaktärisera en sådan känsla som endast den skillnaden kan?
Hur kan han veta så klart.
Hur kan han agera så perfekt,
och hur kan ha ett så perfekt förhållande i det universum vi glider runt i.

Hur kan han få mig att känna såhär.
Hur kan han ta den plats jag ville hålla tom?

Hur kan han lyckas ta sig upp bland alla,
fast ändå vara starkt genomsyrad av att han är den gengångare han är.
Och hur kan detta hända,
Hur kan allt dett vara så otydligt som det är, när allt samtidigt är så tydligt.

Sist av allt,
Hur kan han göra såhär?
Hur kan han försätta oss i en sådan situation.
.

... för att få killar att se en.
Fast det spelar egentligen inte så stor roll om jag hittar en sådan plats, det är nämligen ändå alltid bara killar med sin tjej vid sin sida som tittar på mig.
Ok. Kanske inte endast.
Det är dock fortfarande majoritetstyngt med killar i förhållanden som ser mig.

Jag kan ju försöka intala mig själv att jag ser bra ut,
så bra att bara de som har tjej (med några undantag) har självförtroende nog att våga se åt mitt håll.
Haha, åh, det skulle betyda att jag onekligen skulle vara tvungen att alltid vara den som närmar mig folk jag gillar.
Vilket förmodligen aldrig kommer hända.

Mot mina principer så har jag märkt vilken hopplös romantiker jag är.
Inte hollywood-romantikern, eller den vardagliga stereotyp-romantikern.
Nej, jag är romantisk i min längtan efter det långt ifrån mig.
Jag är romantisk på så vis att jag har grundantaganden om hur saker och ting ska vara.
Och jag vill att han ska visa mig hur det ligger till och inte tvärtom.
Jag vill kunna krama den jag har kommit för nära, i en evighet utan att släppa taget.
Hårt och krossandes, ihopsmältandes och i varandra.
Bara denna omfamning.
Inget annat ska stå på agendan, inget ge och ta.
Inga önskningar ingen begäran och det ska kunna vara tyst.
Tyst som i rymden.
Inga tankar, inga ord.
Ingen tröttsamhet, inget jag måste gå.
Bara en evighet av jag tar aldrig slut och släpper, det gör jag inte förrän du släpper.

Jag kan inte förklara det.
Jag har alltid haft hoppet för den där instormande kärleken.
Eller, jag bör skriva närheten och ömheten.
Jag tror inte riktigt på kärlek.

Mitt i alltihop utgör även sexuella frustrationer och kroppsliga begär och synens hunger en stor del.
De två beskrivna delarna är dock isolerade från varandra.
De beblandar sig ej.
Samtidigt som de lever i symbios.
.

I vilket fall så stod vi på centralstationen idag, jag och nicole, och en snubbe was bringing it all - han gick dock med en kille. (fast vem vet, när det gäller mitt och nicoles liv så var han säkert bisexuell och tillsammans med den där killen)
Sedan var det en annan som gick förbi, med en halvmeter som utrymme och stirrade mig rakt i ansiktet... han gick med en tjej. Han såg bra ut.
W/e.
Spelar ingen roll.

Men jag kan inte sluta med mitt löjliga vargflin när jag ser han den där.
Jag hatar mig själv <3
.

Jag vill bara skrika ut till den här människan - jag bryr mig inte längre.
Fast jag blev för blyg för att ge honom den där intesiva blicken som jag hade tänkt, då vi stod där och jag hade fått komma nära.

Då jag istället tittade ner i golvet, kastade en blick mot dörren mittemot honom, mot skåpet vid sidan om, hit och dit.
Och jag tittade på mobilen, utan att aktivera skärmen, en aning för länge. Och jag gick till sidan av det där skåpet och tog emot det som stöd, tätt intill papperskorgen.
Jag flackade med blicken.
Och sedan när det var dags att gå såg jag honom bakom mig i reflektionen på glasdörren.

Jag kan inte släppa honom.
Han har nästlat sig in så, det senaste läsåret.
Han som från början bara var någon anhängare till den där AAGHskdlc.

--v--

!
Att döma utifrån det jag beskrev att jag gjorde,
så verkar jag bete och se ut som den där AAGHskdlc har gjort mot/vid mig.

Varför.
V.A.R.F.Ö.R-
allt på samma gång.
god i'm split.
Vadfan är detta.
Det var bara för någon timme sen jag bestämde mig för att jag skulle..
bara fokusera på den där.
och så kommer den där andra med ett så tungt slag att jag lämnas ensam stående i ödemarken.
scenen utzoomas och det enda som rör sig är någon hårtest som fångats av vinden.
Mitt huvud står tomt.
Mesmerized.
Ångestfylld.
Fylld av förväntningar.
Hopplös.

Jag står inför ett antal svåra val.
Hemskt tuffa handlingar.
Ett säkert kort.
Eller ett säkert kort.

Den klara, den diffusa och den med sinnet.
Eller den där drömmen om en pojke. En någon som jag känner en uppriktigt växanande nfldcvl inom mig för.

Fuckfuckfuck.

jag hatar detta.
Jag får dåligt samvete för den ena.
Jag gillar den andre.
Jag har ändå sådant intresse och hopp för den förste - som skriver god natt och ..

Men jag kan inte släppa den pojke som växer inom mig.
Som så oskyldigt vandrar runtom mig.
Haha, som diskret ger mig antydan om att han vet vad jag gör.
.

oijhipppppjpoöjkåååååååh. ^^♥


---

Det är så det kan beskrivas.
Det är så det beskrevs då jag av känslan slog fingrarna över tangentbordet.
Det råkade bli kombinatioer av bokstäver som blev till ord, som blev till en lätt mening.
En mening som även den överrenstämmer med ...

.

Vad ska man göra..

Jag finner inga ord.
Jag bara hoppas.

Han såg ut som Halldor.
:)

fast han.
haha jag vet inte.

han hade länge stått och tittat.
sedan efter ett tag hade han varit i närheten på dansgolvet.
en kompis var det som gjorde att vi egentligen började le lite sådär - admitting till situationen - mot varandra.
det blev så till slut, att jag såg till att vi dansade med varandra istället.
det som var lite.. annorlunda, var väl ändå att han inte riktig vågade hålla i mig.
när han väl gjorde de så visste han inte riktigt vad han skulle göra..
kanske var detta för att han bara ville göra det som han frågade om.
kyssas, frågade han.
det enda jag varit säker på innan jag gick ut var att jag fanimig skulle få ett litet hångel med en hyfsad person den kvällen.
fast då han frågade kände jag mig ofräsch i munnen.
törstig och.. bara nej.
dessutom hade mina läppar blivit torra och.
I vilket fall så gav jag ett avvikande svar.
Sedan vet jag inte om jag råkade ta något steg åt sidan.
I vilket fall stannade han.
Han fiskade upp sin mobil, klickade runt, "fick ett samtal" och gick.

han var tillbaka senare och hade tagit av sig sin stickade tröja.
håret rufsigare. finare.
mer avslappnad och med kompisarna och deras funna danskamrater.

-

inte fan trodde man att något som detta skulle hända.
men till vår smärre förfäran så var de där två från nyår där.
eller de kom.
senareee.
och förfäran är väl inte riktigt rätt ordval.
vi var snarare lite besvärade och trötta på vår ständiga tillfällighet.
De upptäckte oss och
.............................
vi,
fick lov att dansa med varandra.
inte Med med,
men med.
så jävla skumt.
den ena med händerna dragandes över sitt hår som att han duschade.
den där fnittriga brunetten med rosiga kinder och ett småbarnsuttryck i ansktet.
vjfdkcm ><
fast det var lite som blev skönt med att ha de där, och det var när de kom skumma, korta, medelåders och/eller av klar annan bakgrunds män.
då blev de några att dela wtf-miner med.
fast vi såg ändå till att sakta men säkert förflytta oss ifrån dem.

-

Självaste höjdpunkten med hela kvällen var början av kvällen.
Ett känt ansikte.
Ett underbart ansikte.
En fantastisk uppenbarelse,
och ett förtrollande sätt att föra sig.
Ett slående leende.
Där var han.
Kopian av den unga Tom Cruise.
Han från i höstas.
Han från den kvällen då vi misslyckats med att att se Halldor och Eikis sexual snowboarding.
Han som passade på att hålla på ett givande ställe.
Han som hade försökt vara match maker och som, oklart varför, sa att "Men jag har ju sagt att det inte är någon mening för ig att hålla på sådär".
Han var där.
På förstället.
Och han var så scentagande än.
Och han förtrollade och hypnotiserade och han fick två relativt härdade 18-åriga tjejer med ständigt överhängande flickdrömmar om den där skådespelaren, att bli slagna.
Hänförda och kära.
Andlösa.
Starstruck.

Åh han var där.
Åh hans profil.
Åh hans sätt att hålla den där ölen.
Åh hans charmiga 80-tals-pojk-leendet från the silver screen.
Tom Cruise.
Han var där.
Jag såg honom igen,
och han är så otroligt lik att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Hans bruna ögon gav mig hopp och drömmar långt bortom vad du ens kan tänka dig.
Min barndomscrush, min verkliga och smärtsamma, ihärdiga "barn"domscrush har en look-a-like i min egen ålder.

Finns där fler?
Kan jag få min egen..
.

Att drömmande se på han som när ~1,90.
Han som talar om snowboard och utgör en tilldragande silhuett.
Han som står där med tjockt ostyrigt hår och ett nyvaket ansiktsuttryck.
Och sedan går han långsamt tätt intill framför en, istället för att gå en ungefär 30 cm åt sidan, så att jag långsamt och förvånat flyttar mig ur vägen.
Jag borde stått stilla som den tyngsta klippan.
Jag borde ha stålsatt mig och tittat upp emot hans ögon med ett ansikte av hårdaste marmor.

~

Att se den där man väntat på att se efter lovets slut.
Att han som inte synts till i vardagens lokaler dagarna innan, kliver ut ur ett omklädningsrum och går längs kortsidan.
Att glömma och mitt i body kombat:en märka av en figur i vit t-shirt snudda vid ens rygg då denne sveper förbi.
Att vrida på ansiktet och se att det var han och märka att han står nästan bredvid mig.
För att sedan se honom dagen efter, nästa krocka med honom i dörröppningen och han ser på mig med kalkylerande ögon.
Att när jag backat och den något längre gestalten sveper förbi med en ihopbiten käke och en snabb blick åt hans höger, där jag står en halv meter ifrån.
Att ha honom i yttersta synfältet då jag pratar om london-missen och se att han reagerar.
Att när han gått och jag insett dagens förlust,
då ska också jag uppför den där trappan.
Och jag bestämmer mig för att jag kan i alla fall stirra så mycket jag vill på hans försvinnande uppenbarelse
och då
då vänder han sig om och ser efter på rätt ställe.
Det han misstänkte var sant.

Åh, att tänka på då han stod där mitt emot, några 10-tal meter bort,
i en annan glaskorridor.
Och han stirrar fundersamt, utan att kunna sätta fingret på vad detta är,
tillbaka på mitt drömmande ansikte och mina intensivt drickande ögon av hans hela uppenbarelse.

Det är bara något fint med den där pojken.
Att bara ha ett gammaldags sätt att försöka nå honom,
det är så spännande på något vis.
För jag är trött på internets envisa förstörande av fina kontakter.

Mja.
Ibland undrar man hur skev ens bild är.
Hur totalt fel ens uppfattning är.
Att hamna i ett umgänge som man inte ofta umgås med och so alla låter positiva.
Optimistiska.
De som säger sådant som man själv inte trodde att andra människor tyckte om en.

Det är så totalt annorlunda från det jag brukar anse vara mitt realistliv.
Att ständigt leva som och anse sig vara realist blir plötsligt ett oklart faktum då man hamnar i en annan miljö.
Kanske är de inte optimister.
Kanske är inte jag en realist.
Kanske är jag en pessimist.

Det är bara lite funderingar.
Men i vilket fall kändes det bra att hamna i den där andra miljön ett litet tag.
Att slippa det fängelse gestaltat av mitt kranium.

Jag måste bli någon.

så jag är - det är solklart nu - en typisk vill ha vad jag inte kan få-människa.
Den här veckan har jag inte känt någonting.
Dessutom satt jag uppe (lite föör länge) igår och läste igenom bloggen.
Jag förstår verkligen inte...
Jag menar, jag minns och jag håller med de där texterna om min likgiltighet inför det där.
Mitt uppe i allt det så slår det mig att jag inte förstår ett skit om vad jag hr hållt på med, vad jag har dillat om.
Det är ett rätt uppenbart fall av att någon i min närhet tog upp det värst tänkbara,
precis efter detta dessutom:
"as long as you are only you.
..as long as you are not one part out of two."

Jag var nog inte inställd på att det skulle vara så snart.
Jag har väl svårt att acceptera att någon, som så säkerligen har hållit mig betydande....(hehe),
plötsligt ger ett skendrag av att det skulle vara lagt åt sidan
- för någon som jag absolut inte kunde anse vara på tillräckligt avstånd.

Haha, åh, jag känner mig så otroligt och ytterst fånig.
(Ja, ett störande lustigt ord är det enda som kan beskriva ordentligt.)
Så fånig är ordet.

Slutligen kan jag inte hålla mig ifrån att säga som så att jag är ett sällsynt rent fall utav forever alone och en typ av "konstnärssjäl" som förorsakar och lever på sin egen smärta.


(Och du där ute (;)!), Du som, jag vet, inte är dum nog för att inte koppla och förstå allting.. Du vet nog att jag menar dig, haha.. Du får gärna leva med all kunskap du har samlat på dig på ett -
hm ja, du kanske kan visa hänsyn till att min hjärna är väldigt dum ibland, och kanske istället för att nyttja all denna information jag har matat dig med emot mig - vara glad åt att jag delade med mig av denna sjuka och rubbat underhållande historia som både är tragisk och hilarious.
ehm. sämst formulerat.)




Fast jag kan fortfarande inte styra över vad som ibland tar plats..
inom mig.
eller hos den andre parten...... -.-'

Have you ever been in love? Horrible isn't it? It makes you so vulnerable. It opens your chest and it opens up your heart and it means someone can get inside you and mess you up. You build up all these defenses. You build up a whole armor, for years, so nothing can hurt you, then one stupid person, no different from any other stupid person, wanders into your stupid life... You give them a piece of you. They didn't ask for it. They did something dumb one day, like kiss you or smile at you, and then your life isn't your own anymore. Love takes hostages. It gets inside you. It eats you out and leaves you crying in the darkness, so simple a phrase like 'maybe we should be just friends' or 'how very perceptive' turns into a glass splinter working its way into your heart. It hurts. Not just in the imagination. Not just in the mind. It's a soul-hurt, a body-hurt, a real gets-inside-you-and-rips-you-apart pain. Nothing should be able to do that. Especially not love. I hate love.

- Neil Gaiman

blev precis bara så jävla trött på allting. -.-
like.. fuck off world. eller egentligen är det misantropin som slår in igen.

...

My hate is general, I detest all men;
Some because they are wicked and do evil,
Others because they tolerate the wicked,
Refusing them the active vigorous scorn
Which vice should stimulate in virtuous minds.

...

Jag vill läsa Female chauvinist pigs.

...

Usch

...

Varför vet jag inte men jag har alltid känt detta hat mot människan.
Alltid varit lika äcklad och mordisk av tanken på folk.
Det enda som har förändrats är att jag numer kan se skönhet.
Jag kan tycka att människor är vackra att se på.
Men egentligen är det mest bara andra djur och andra delar av naturen som är underbart vackert.
Hatet har funnits mot mig själv och allt jag sett.
Jag har velat krossa och pressa ner allt i en jättestor sopsäck och dränka och bränna på bål och spotta och sparka på.
En del folk jag sett har jag fått starka impulser (och bilder i huvudet) att sparka frenetiskt i skalle och buk så att allt krossats och gått sönder till beyond recognintion.
Jag vill slänga ungar i väggar och se deras skallar spräckas och spruta blod - om det inte skulle vara så förfärligt motbjudande att ens röra vid en.
Jag hatar manssvin.
Jag hatar kvinnor så intesivt äcklande av deras blindhet och idioti inför de bilder som skapats av hur de bör vara - av främst män... och religion - alltså män.

Jag är trött på allt.
Har släppt mina föfärade tankar om miljön.
Har släppt de naiva idéerna om lika villkor för alla människor ekonimiskt sett.
Jag känner att det bara är leva så helt och fullt ut som möjligt utan några bekymmer och utnyttja det vi har till fullo, för världen kommer ändå gå under, människan kommer gå under.
Och människan Måste gå under.
Vid det står jag fast.
Ända sedan barnsben, står jag fast vid att människan oundvikligen bör förintas en dag.

Jag hatar ideal och fördomar.
Låt homosexuella vara homosexuella.
Låt bisexuella vara bisexuella.
Låt asexuella vara asexuella och transsexuella transsexuella.
Låt alla ha sin jävla sexualitet vad en den är.

Inse att kvinnan och mannen inte har en järnridå emellan sig.
Inse.
Att människans psyke är långt mer varierad och utspridd och oförutsägbar än att den bestäms av kroppen.
Inse att hur kompliceras människans psyke än är, så går det ut på att förstöra.
Vi är ett virus, ett tvättmedel, en laserstråla - en syra.
Och vi ska inte förneka det faktum att det enda vi nog någonsin har funnits till för att leda jorden till en ny omgång organismer efter långa klimatförändringar.
Om jag ska låta er slippa min påtrackning av att allt faktiskt bara är slump och fysik.
Även fast jag anser att även matematiken - hahah såklart - är flum och påhitt som vi i "vår verklighet" får att stämma in.

Jag kan hålla på länge till,
men jag kanske återkommer.

Hat!
Det är det enda sanna.
Och det är mitt.
För jag är en av få som insett.
.

Rör inte dig själv.
Se inte ens på dig själv.
Spegla dig inte.
Belöna dig inte.
Ät inte.

Det är dags att återgå till dig själv.
Det är dags att se dig själv som den du är,
det är dags hitta den du är som finns gömd därinne.
Det är dags att förlora dig själv,
och att bara vara ett naket skelett i döljande hoodies och stora byxor.

Finn den människa som du faktiskt är.
Som du var i hela ditt liv ända till att du felaktigt skämde bort dig själv.
Hitta tillbaka, för det var då allt stämde,
det är nu allt är fel.
Det är nu allt är skevt.
.

2nd.
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAAHHA

3rd.
-HAHAHAHAHHAHAHA
plus tårar i ögonen vid detta lag.

4th.
Oh.
o.o
rlly?

5th.
back to 1st.
realising - well the height seems fair enough.
.

nu.
sova.
förhoppningsvis.

I haz them.
fuck.
jag har fått höra (och kommit på lite själv) så mycket.
helt sjukt allting.
och jag förstår inte att det blev som det blev.

Det allra skummaste fick jag höra idag.
Det känns lite alltsåeeeehhhh-
Lite awkward också att jag inte kom ihåg det heller för det har lett till att...
nje.
jag ska nog hålla mig ifrån att inte gå in på det.
Men räddad hade man blivit iaf.
Vilket var tur det om det var så att det där andra var så som..
jag vet inte.
hahah.
lika bra att släppa för det kommer inte komma fram och jag bryr mig inte heller.

Jag måste sluta med mitt personlighetskluvna liv också, haha.
Det går inte längre,
om jag ska bete mig som jag gjorde.
Det är inte ok.


En till sak.
-.-'
Den där andra människan.
Han verkar ha dragit sig ur nu.
I don't blame him.
although he missed out, precisely.

HAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH
......
..
HAHAHHhHAHAHHAhahhahaAHhahAHahaAHAHAHHAahahahahahahahah
hahahahah
HAHAHAh
hahahh
ha
hah
...
Omg.

hahahahaha

1.
Jag skämde ut mig så jävla mycket.

2.
Den här andra...
Jag vet inte.
Vad,
jag tycker..

Det här lovet har jag insett,
nej, jag har fått någon form utav uppenbarelse under de senare dagarna.
Jag har. Känt. Att vår vänskap nog är det viktigaste jag har.
Den här veckan bara, så har jag vid ett antal tillfällen bara velat träffa henne,
för att.. hon lugnar mig.
Tröstar mig.
På sitt vis,
jag är en annan människa med henne och jag klarar allt och allt är bedövat och domnat.
På ett bra sätt.
Dock vet jag att jag inte riktigt om,
jag vet inte,
Alltså ibland då det känns tungt och jag bara vill ha hennes tröst,
så känns jag ändå bara ivägen.
Jag vågar inte be om den där stunden.
Vi har ju mer ett bro-relationship.
An understanding.
och.
Jag har även mina egna principer.
Jag vill bara säga det att,
jag hoppas,
innerligt,
att du, Nicole,
ändå förstår att du får komma till mig och söka tröst.
eller vad det nu gäller.
om det skulle vara något.
och.
jag verkligen hoppas att du också säger till mig att hålla tyst,
som jag kan ha så svårt med,
och jag menar,
jag kan också lyssna.

I övrigt så hoppas jag även att du känner samma vänskap till mig som jag gör till dig.
Ibland blir jag rädd för att du inte ser lika mycket nöje(?) i vår vänskap, som jag gör.

I vilket fall,
du är det bästa som har hänt mig genom åren tror jag.
Jag menar, alltså, egentligen är det svårt att sätta ord på detta.
Men du skänker glädje, skratt och intresse till mitt liv
och en massa annat som är underbart att dela med dig.
Tack så mycket, för Allt.
Allt genom åren, verkligen.
För det jag har tackat för och för det jag har glömt att tacka för.

Vi får hoppas på ett ännu bättre år,
med allt vad vi kan tänka oss att det bör erbjuda.
(och förlåt för alla mina jobbigheter)



(sista bilden är tagen av Felicia, till hennes projektarbete)
.

kan gårdagen försvinna ur mitt huvud.
hur obvious var jag? :O
I have no fucking clue.
men folk fortsatte fråga hur det var med mig och det är bara inte ok.
jag tror.. de spetsade den där grejen - vad det nu var, det var inte gott.
och fyfan.
jag hörde inte ett skit och det kändes som att jag skelade något otroligt med ögonen.
och de snackade knark med mig?
och
H visste.. grejer.
H pekade ut grejer
H pekade ut Honom.
Och "honom" stod där, stämde in, och var det inte stöd och bekräftelse han sökte hos mig, med blicken, med hela sitt stanna upp mitt i och titta och -
fyfan.
Det här är helt åt helvete.

En annan från historien kom även han,
frågade om det var en kille

jag grät inte,
jag snyftade inte.
jag bara tog mig vid näsbenet, vid tinningarna, och käpade emot en psykologisk migrän.
Och bultandet av dess forcerade existens just då, just där, pressade fram en enda tår.

inget annat hände.
En ytterligare ville stjäla en nyårskyss.
han som tittade förundrat på mig när han kom.

Och det där två som kom med H.
De som var aik:are
Skidåkare
Langare
De såg oss hela tiden,
då vi hämtade öppnaren som ständigt låg vid dem.
och jag har ingen aning om hur det kom sig att vi satte oss vid dem. WTF

och jag hamnade bredvid "honom"
och jag kunde ha sagt något till honom
men stunden behandlade agerandet att prata med den andra från häromkvällen, som mer naturligt.
Och om jag inte misstar mig så satt "honom" med en egen migrän.

Om jag inte misstar mig så pekade H ut att "honom" hade gått igång för att jag satt där och för att han.. blev territorriell ?
Men jag önskar att jag inte fått den där ölen,
den där spetsade w/e
För jag hatar att inte själv kunna ta in intryck,
jag hatar att vara döv för världen och att få second hand beskrivningar.

Mest av allt är jag förundrad över att jag faktiskt inte kastade mig på den där människan
För impulsen var så stark

vid tolvslaget skålades plastmuggar med champagne
och man hamnade i awkward klungor
och an passerade de där två som stod och stirrade och jag tittade log och vikande
-så den ena skrattade irriterande-
då jag fortsatten med ett gott nytt år som var infiltrerat med "ja de är då enda anledningen att jag gjorde så"
och de båda svarade tillbaka med det irriterande skrattet brutet.

Jag gjorde mina vanliga konstiga saker
och ta inte till er alla mina funderingar för de kommer troligen förändras ju mer jag minns, ju mer jag hör, ju mer vad som fortsätter hända.

Men konstig var kvällen,
och mitt i alltihopa får man sms av den där snubben på en ölfest någonstans.

fast det är svårt när man vet att så mycket gick så fel.